Det är lätt att göra rätt!

Göran Grén Av Göran Grén
08 november 2016
 

Regelförbättring och förenkling är en pågående process som inte får stanna upp. Man kan likna det vid att putta en bil framför sig, trögt i början men när det väl börjar rulla så gäller det att hålla kvar trycket. Varje gång man stannar upp så blir det jobbigt att komma igång igen. Om vi översätter detta till nuvarande upplägg och process för regelförbättringen i Sverige 2016 så talar vi om en nästintill stillastående bil som börjat rosta i skarvarna. En tydlig uppryckning måste ske och det är nu. Det är dessutom enklare än vad många tror och det krävs bara några små steg för att få tillbaka trycket igen. Regeringens arbete med enhetligt uppgiftslämnande eller ”En väg in” är efterlängtat och här har framsteg gjorts. Utöver detta så ekar det dessvärre tomt. Från att det för några få år sedan fanns en levande diskussion, aktivitet på alla nivåer och Sverige låg långt framme internationellt är det idag häpnadsväckande tyst och Sverige tappar i ranking.

Lägesbeskrivningen kanske framstår lika nattsvart som årstiden, men det finns ljus i tunneln och som inte är ett mötande godståg. Enkla lösningar finns nära tillhands och som vanligt när det gäller regelförbättring är det den första startsträckan som måste till. Den absolut enklaste lösningen av alla vore om Sverige genomför de tolv rekommendationer som OECD kom med 2012. Tolv grundläggande steg för att säkra ett konkurrenskraftigt regelverk. Om man betvivlar att OECD vet vad de håller på med och att detta framstår som ett alltför betungande arbete så kan man åtminstone börja med tre inledande steg.

Det första som krävs och som är helt avgörande för resten är politisk vilja. Att faktiskt vilja och i handling åstadkomma regelförbättring. Högtravande ord i ett beslut som riktar sig till vissa utpekade myndigheter och tidsperioden 2014-2020 är inte detsamma som politisk vilja. Det är snarare en klassisk politisk smitväg dit man kan peka då någon frågar, där ansvarsutkrävandet ligger på framtiden och någon annan ansvarar. Varje regering måste axla sitt ansvar och inse att regelförbättringsarbetet alltid startar och kommer från toppen. Detta skulle kunna ske enkelt genom att lägga ett uppdrag på alla departement att återkommande beskriva hur de arbetar och uppfyller regeringens mål, hur de hanterar inkomna förenklingsförslag, tar fram konsekvensanalyser liksom att de relevanta underliggande myndigheterna får motsvarande uppdrag i sina regleringsbrev. Helheten ska därefter redovisas samlat till Riksdagen en gång per år. Vetskapen om att det man tar fram ska levereras vidare skapar fantastiska incitament på alla nivåer att vara aktiv och konstruktiv.

Det andra steget är att styra upp arbetet med konsekvensanalyser. Det är rimligt att anta att beslutsfattare, och i synnerhet politiska sådana, vill ha fullständiga beslutsunderlag. Konsekvensutredningsförordningen liksom kommittéförordningen (den som styr de statliga utredningarna) finns redan där. Det är alltså inget fel på instrumenten, men om den som sitter bakom spakarna inte vet hur man gör eller om ingen efterfrågar någon analys så spelar det mindre roll hur bra instrumenten är. Regelrådets rapport 2009-2014 samt 2015 visar att konsekvensutredningarnas kvalitet är mycket låga och att inget händer för att vända denna utveckling. Det är uppenbart att lösningen att Tillväxtverket ska utbilda bort dålig kvalitet inte håller. Om toppen av beslutsgången frekvent frågar efter konsekvensanalysen så kommer också leveransen.

Det tredje steget är ett effektivt och oberoende Regelråd. Sverige var bland de första att inrätta ett Regelråd och många följde efter. Tyvärr har utvecklingen gått bakåt i Sverige snarare än framåt och nu är det vi som borde se oss omkring för att komma ikapp andra. Beslutet att inordna rådet i värdmyndigheten Tillväxtverket måste ändras och regeringen bör snarast se till att det blir en egen fristående myndighet så som det var tänkt från början. Ett alternativ är att bryta loss rådet och lägga det och dess sekretariat i Kammarkollegiet istället. Dessutom så bör mandatet justeras så att Regelrådet i efterhand kan gå in och begära en granskning av regler om konsekvenserna blev de tänkta eller inte.

Av Företagsklimatet i Sverige 2016 framgår att den i särklass viktigaste frågan för de drygt 31.000 företag som deltagit är att minska företagens regelbörda – det är hög tid att regeringen tar detta på allvar och går från ord till handling. Särskilt som det faktiskt är lätt att göra rätt.

Göran Grén är ansvarig vid Svenskt Näringsliv för regelförbättringsfrågor och sitter med i NNR:s styrelse.

Förenkla reglerna för energideklarationer

Rikard Silverfur Av Rikard Silverfur
07 oktober 2016
 

Systemet med energideklarationer har kostat Sveriges villaägare och andra fastighetsägare miljarder kronor. Det måste förenklas. Stort ansvar ligger nu på regeringen när bakomliggande EU-direktiv omförhandlas.

När systemet för energideklarationer infördes för ca tio år sedan var kritiken från bland annat Fastighetsägarna, Bostadsrätterna och Villaägarna hård. En kritik som visade sig vara befogad. Energideklarationerna har mycket riktigt skett till stora kostnader och med begränsad, om någon, påvisbar energiminskning som resultat. Det är nära att dra slutsatsen att enorma summor lagts till ingen nytta.

När Riksrevisionen granskade systemet fann man att energideklarationerna årligen kostar svenska fastighetsägare, hyresvärdar, bostadsrättsföreningar och villaägare över 700 miljoner kronor. Vi tar det igen, 700 000 000 kronor om året. Det var 2009 och nu 2016 har regeringen hunnit skärpa regelverket ytterligare så summan lär nu överstiga en miljard kronor per år. Riksrevisionens granskning visade också att i hälften av alla genomförda energideklarationer saknade förslag på kostnadseffektiva energibesparingsåtgärder.

Detta är inget mindre än ett stort och dyrt fiasko.

Att systemet med energideklarationer måste förändras säger sig självt. Detta skrev också företrädare för Bostadsrätterna, Byggherrarna, Fastighetsägarna, SABO, Sveriges Byggindustrier samt Villaägarnas Riksförbund i en debattartikel i Dagens Samhälle

Vi menar dessutom att i de fall det faktiskt lämnas förslag till energibesparingsåtgärder är de överlag på en sådan generell nivå att nyttan av dem går att ifrågasätta. Det är självklart att den enskilde fastighetsägaren som känner sin fastighet bäst. Den uppfattning som en konsult kan bilda sig på någon eller några timmar kan inte jämföras med den ingående kunskap fastighetsägaren själv har om sin byggnad. I Boverkets egen utvärdering uppgav 80 procent av fastighetsägarna att de redan på förhand hade känt till energibesparingsåtgärder som – i förekommande fall – fanns listade i deklarationerna.

Det måste till ett förenklat system som minskar administration och kostnader samtidigt som det sätter fokus på energifrågorna. Ett förslag är att fastighetsägarna själva, eller tillsammans med energibolagen som har uppgifter om levererad energi till byggnaden, rapporterar den faktiska energianvändningen. Det skulle öppna upp för att pengar som i dag läggs på höga konsultarvoden och administration för att ta fram energideklarationen istället kan användas till att sänka energianvändningen, till exempel investeringar i energibesparingsåtgärder.

Rikard Silverfur, Fastighetsägarna Sverige

Upphandlingsreglerna – 1000 lagparagrafer i tre lagar

Stefan Holm Av Stefan Holm
16 september 2016
 

Den som har önskat sig ett minimalt regelverk kring offentlig upphandling kan fortsätta drömma. Regeringens proposition på detta tema innehåller inte mindre än tre olika upphandlingslagar med i runda slängar 1000 lagparagrafer. Propositionen på 1500 sidor lär vara den största som någonsin överlämnats av en svensk regering. Nu kan inte omfattningen i första hand skyllas på regeringen eftersom materialet främst hänförs från EU-direktiv, men visst hade även Sverige kunnat anstränga sig för att minimera regelmassan. Exempelvis hade de tre upphandlingslagarna kunnat göras om till två lagar, ett tillvägagångssätt som man gjorde i Finland.

Men det största problemet med propositionen är regeringens kompletterande bestämmelser om arbetsrättsliga krav, sk goldplating. I korthet handlar det om att upphandlande myndigheter bör ställa arbetsrättsliga krav. Gör man det ska kraven innehålla lön, semester och arbetstid hämtade från något kollektivavtal. Det är myndigheter som själv väljer ut ett lämpligt kollektivavtal och tolkar dess innehåll. Till saken hör att det inte alls är självklart att tolka innehållen. I den svenska modellen är det parterna på arbetsmarknaden som gör den tolkningen. Men nu ska alltså istället statliga myndigheter, kommuner och landsting tolka och följa upp att leverantörerna håller sig till något av de 700 kollektivavtal som finns i Sverige. Men om ett företag följer ett annat kollektivavtal ändå väljer att delta, ska detta företags villkor också accepteras, under förutsättning att kollektivavtalet har en koppling till den aktuella branschen. Städbranschen innehåller till exempel ett tiotal olika kollektivavtal. Störst problem med kraven får de små företagen, de som inte har kollektivavtal men som ändå har goda villkor för sina anställda. Om de inte följer avtalens logik kan det bli svårt att få tilldelning.

Låter det krångligt? Det är i så fall inget mot vad det kommer bli när myndigheterna ska följa upp kontrakten. På en byggarbetsplats kan det finnas upp emot ett tjugotal olika yrkesgrupper och byggavtalet är det avtal som leder till tvister eftersom parterna har olika uppfattningar om hur man ska tolka innehållen. Hur ska då en upphandlande myndighet klara av den uppföljningen?

Regeringen lyfter fram problemet med social dumpning som en anledning att införa de extra reglerna i upphandlingslagarna. Naturligtvis är det viktigt att hindra oseriösa aktörer, men det här förslaget skapar bara regelkrångel och hindrar de seriösa företagen. Ambitionen är god med utformningen är fel. Det är dags att ta tillbaka förslaget och göra om.

Stefan Holm, näringspolitisk expert på Almega

Krångliga regler gör bussresan svår

Anna Grönlund och Ulrika Egervall Av Anna Grönlund och Ulrika Egervall
08 augusti 2016
 

EU:s regelverk för kör- och vilotider är omfattande och uppfattas som mycket komplicerat av landets bussföretagare. Regelverket består av flera delar – Kör- och vilotidsreglerna EG/561/2006, Reglerna om färdskrivaren EEG/3821/85, Nya regler om färdskrivare EU/165/2014, Kontrolldirektivet 2006/22/EG samt Nationella förordningen SFS nr 2004:865. Mycket att kunna, följa upp, dokumentera och informera förare och andra medarbetare om. För många, inte minst branschens SME-företag, en näst intill ogenomtränglig regelmassa som med ett antal minutöverträdelser av enstaka förare under olika körningar kan innebära att hela företagets trafiktillstånd, grunden för verksamheten, dras in.

Sveriges Bussföretag och våra medlemsföretag är tydliga med att det självklart ska finnas regler för arbetstid och vila – men de måste vara rimliga och möjliga att följa i den dagliga verksamhet som förare och företagare verkar i. Med den målsättningen har vi en dialog med tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen, en dialog som vi hoppas ska bära frukt under året och märkas i våra företags vardag. Dialogen sker också mot bakgrund av att Transportstyrelsen fått regeringens uppdrag att utreda en mer flexibel svensk tillsyn av regelverket för kör- och vilotider.

Trafiken är många gånger oförutsägbar och resenärer har ibland behov och önskemål som dyker upp under en resa. Sveriges Bussföretag har för att belysa vad som kan hända samlat ett antal verkliga exempel i rapporter och skrivelser, läs mer här. Vi menar att det måste vara möjligt att inom sunda gränser anpassa bussresan efter det utan att förare och företagare riskerar böter och sanktionsavgifter, i förlängningen till och med indragna trafiktillstånd. Ett bussföretags trafiktillstånd är ju förutsättningen för att bussföretaget ska kunna köra resenärer i upphandlad linjetrafik, skolskjuts, tågersättning, resor, expressbusstrafik och beställningstrafik för idrottsföreningar, företag, klubbar och andra grupper. Med den tillsyn som hittills skett i Sverige är det inget av landets bussföretag som fått godkänt vid en första företagskontroll. Vi på Sveriges Bussföretag fruktar att hela bussbranschen kan slås ut – och samhällets kollektivtrafik att inte kunna köras.

Företagen har möjlighet att skicka underlag som visar på att de överträdelser, ofta i minuter, som företaget sanktioneras för, beror på saker utom företagets kontroll. Det kan vara trafikhinder, långa köer eller det faktum att personal från hamnar och färjor kör ombord bussen i samband med en färjeresa. Aktiviteter som är svåra att undvika när man kör buss. Kravet på denna omfattande dokumentation får många att förtvivla – varje händelse av den här typen som innebär störningar på över 2-3 minuter ska dokumenteras av förare, arkiveras och paras ihop med de sanktioner som kan komma att sanktioneras vid en företagstillsyn av Transportstyrelsen. Flera bussbolag pratar om att man behöver anställa en handläggare per 40 förare bara för att följa upp, dokumentera och hantera kör- och vilotiderna. Det är inte så vi vill få fler medarbetare i bussbranschen – vi vill locka fler förare och andra medarbetare som bidrar till att utveckla hela samhällets kollektivtrafik i mötet med resenärerna, inte anställa fler interna kontrollörer.

Hur svårt det kan vara ha vi illustrerat i två filmer, publicerade på Youtube:
Övergivet fotbollslag
Nästan framme

Anna Grönlund, Branschchef och vice VD på Sveriges Bussföretag
anna.gronlund[a]transportforetagen.se

Ulrika Egervall, Förhandlingschef och vice VD Sveriges Bussföretag
ulrika.egervall[a]transportforetagen.se

Goldplating och inkonsekvens – en livsmedelsföretagares vardag

Patrik Strömer Av Patrik Strömer
28 juni 2016
 

Svenska livsmedel kan nog med fog sägas ha säkerhet som viktigaste egenskap. Det är noggranna kontroller och såväl myndigheter som företag arbetar för att all mat vi äter ska betraktas som just säker. Sedan finns det många lagar, regler, direktiv och branschöverenskommelser som ofta har tillkommit för att skydda konsumenten, men där syftet kanske inte alltid uppfylls.

Ibland blir det bara så underligt och inkonsekvent, som när det gäller svenska myndigheters förhållande till växtskyddsmedlet Stomp SC. Kemikalieinspektionen beslutade redan 2008 att inte ge Stomp förnyat godkännande eftersom medlet anses innebära oacceptabla risker för vattenorganismer. Men fram till nu har odlarna ändå getts dispens att fortsätta använda medlet. Plötsligt försvinner dispensen. I Sverige.

En jämförelse mellan 16 europeiska länder visar att svenska lantbrukare har lägst tillgång till växtskyddsmedel. Danska eller nederländska lökodlare kan fortsätta som förut, men de svenska producenterna får en tydlig konkurrensnackdel. Resultatet blir i praktiken att svenska konsumenter kommer att kunna köpa dansk eller nederländsk lök, så exakt vad för positivt resultat som åstadkommits är svårt att säga. Även odlare av bruna bönor på Öland drabbas av Kemikalieinspektionens beslut, i en tid då intresset för proteinrika växter ökar.

Den här typen av myndighetsbeslut, när svenska regler blir ännu hårdare än konkurrentländernas, kallas för goldplating, vilket kan låta som något fint, men egentligen bara innebär ökade bördor. Och konsumenterna får betala lite mer, eftersom utbudet minskar och de importerade grönsakerna behöver transporteras en längre sträcka.

I fallet med Stomp SC är det avsaknaden av ett gemensamt regelverk inom EU som utgör problemet. Eller rättare sagt: reglerna finns men tillämpas på olika sätt i olika länder. Annat är det med det helsvenska snuset.

Snus är sedan 1971 reglerat som ett livsmedel. För snusets del innebär klassningen som ett livsmedel högt ställda krav på hygien vid tillverkningen, innehållsdeklaration på förpackningen och gränsvärden för potentiellt skadliga ämnen. Inget av detta är generellt ett problem för snustillverkare.

Däremot är snus förbjudet i EU sedan 1992 och när Sverige förhandlade om medlemskap blev lösningen ett permanent undantag i Sverige från snusförbudet.

Snus tillverkas av tobak, vatten, salt och smakämnen. Att tobak är en av ingredienserna gör att snus också kommit att omfattas av EU:s tobaksproduktdirektiv, trots att produkten alltså är förbjuden på den inre marknaden. Visserligen upprepas i direktivet att det är Sveriges ansvar att reglera snus, men ändå kom förslaget att även svenska snusdosor skulle förbjudas att märkas med smak.

Nu är allt snus smaksatt, i varje fall med salt. Men bergamott, lavendel, enbär och rökarom är vanliga tillsatser. Samt sedan 32 år salmiak, eukalyptus, mint och lakrits. En produkt som Göteborgs Rapé har ett originalrecept sedan 1919, och under senare år har särskilda smaker som lingon, lime och hjortron lanserats. Som konsument har det varit enkelt att välja korrekt smak, men hur blir det om smakmärkning förbjuds?

Regeringen valde att undanta snus från smakmärkningsförbudet i den lag som riksdagen beslutade i april 2016. Samtidigt valde regeringen att gå på EU-linjen när det gäller angivande av nikotinhalt. I det fallet var tanken att cigarettpaket inte skulle få informera konsumenten om halten av tjära, kolmonoxid och nikotin. I en rökfri produkt som snus bildas varken tjära eller kolmonoxid, medan nikotinhalten underlättar för den som vill sluta röka med hjälp av snus eller trappa ner på nikotinet. Sådan information blir nu förbjuden att ange på dosan, men tillåten på företagens hemsida.

Dessutom införs nya hälsovarningar. De ska enligt lagen placeras på ”förpackningens två största ytor”, en formulering som tydligt visar att det är de rätblocksformade cigarettpaketen som avses, inte den cylinderformade snusdosan. Stackars Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att ta fram rekommendationer för hur detta skulle gå till. När det visade sig att industriell produktion av snus, och inte minst snusetiketter, har längre omställningstid än tre veckor, så gav myndigheten en övergångstid, eftersom den politiska processen dragit ut så länge att företagen annars inte hunnit ta fram nya förpackningar.

Enligt vår mening är snus är ett omtyckt och relativt billigt njutningsmedel för det hårt arbetande folket och har varit så i sekler i Sverige. Ändå måste det ske en anpassning till ett regelverk som aldrig var avsett för snus, utan handlade om att minska rökning. Som om det vore okänt att rökning inte är nyttigt.

En sista detalj i detta: samtidigt som det blir förbjudet att ange nikotinhalt på snusdosor kommer det att bli obligatoriskt att ange nikotinhalt för e-cigaretter och påfyllnadsdoser till vapingutrustning.

Är det konsekvent? Räddar det liv? Är det rimligt?

Nej, det är helt vanlig vardag för företagare inom livsmedelsbranschen.

 

Fredrik Torehammar, ansvarig för samhällskontakter vid Livsmedelsföretagen

Patrik Strömer, Generalsekreterare Svenska Snustillverkarföreningen

Transparensregler bränsleskatteområdet

Göran Lindell Av Göran Lindell
24 maj 2016
 

EU-kommissionen strävar efter att öka insyn och kontroll av hur medlemsländerna följer statsstödsreglerna och som en del av det att öka offentligheten. Vid en första anblick kan det förstås tyckas bra med en ökad transparens, men i tillämpning så riskerar regelverket att bli kontraproduktivt i förhållande till målet som är minskade klimatutsläpp. Låt mig ge ett exempel.

2014 fastställdes nya riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi (EEAG 2014-2020) där medlemsstaterna åläggs att samla in information som ska offentliggöras på en webbplats. Sverige använder nedsättning av skatter som styrmedel för biodrivmedel vilket medför krav på statsstödsgodkännande. I regeringens proposition ”Vissa statsstödskrav på bränsleskatteområdet” (2015/16:159) fastläggs de regelförändringar som krävs i Sverige för att statsstödsgodkännandet för perioden januari 2016 till och med december 2018 ska gälla.

För att uppfylla EUs regler kopplar regeringen ett krav på att skattskyldiga vid deklaration av punktskatter – dvs drivmedelsbolagen – ska fördela avdrag för biodrivmedel efter stödmottagare. Med stödmottagare avses den som i Sverige producerat ett motorbränsle eller har fört in motorbränslet till Sverige. Det är inte ovanligt att ett biodrivmedel passerar flera skattskyldiga innan skatten ska deklareras. Detta betyder att information om vem som producerat eller fört in produkten måste föras mellan flera aktörer för att den som i slutänden ska yrka avdraget ska ha underlag för att kunna göra ett avdrag. Att på det sättet lägga till ytterligare en dimension i affärsredovisningen medför en kraftig ökning av den administrativa bördan, då det rör sig om stora transaktionsmängder i system som inte har stöd för den typen av rapportering – d.v.s. det blir ett manuellt och tungrott jobb.

EU ställer också krav på att den som får ett stöd inte får vara i ekonomiska svårigheter. I den svenska implementeringen blir konsekvensen att den som i sin punktskattedeklaration yrkar ett avdrag för biodrivmedel ansvarar för att stödmottagaren inte är på ekonomiskt obestånd vid deklarationstillfället. Effekten blir att drivmedelsbolagen kan sitta med en risk på inneliggande lager med begränsade möjligheter att kontrollera sina leverantörers ekonomiska ställning enligt lagens definitioner.

Drivmedelshantering är i bulk och med massbalans, där kravet är att den slutliga produkten ska fylla de krav som ställs för att vara ett drivmedel. Ständigt tillkommande administrativa krav på biodrivmedlen, med ökad administrativ börda som följd, missgynnar biodrivmedlen och bidrar inte till klimatomställningen. Drivmedelsbranschen och SPBI driver sedan länge att ett system med kvotplikt med mål att komma bort från statsstödshanteringen bör utvärderas som alternativ till dagens system. Ett system med mer långsiktigt styrmedel och minskad regelbörda skulle nämligen vara till gagn både för industrin och klimatet.

Ingen likabehandling av regler i Sverige

Leif Svensson Av Leif Svensson
11 april 2016
 

Sverige har fått kritik av bl.a. OECD för att vi inte har likabehandling i olika delar av Sverige. Det gäller både miljötillstånd, bygglov och en hel del annat. Man kunde i stället tänka sig ett system som med körkort eller vapenlicenser. Här gäller tillståndet för hela riket oberoende av var körkort eller licens utfärdas.

Om man har startat och driver en restaurang i en kommun så ska man ha tillstånd för både livsmedelshantering och alkoholservering. Det är säkert bra, även om en del av de bilagor man tvingas skicka med borde vara enkla för myndigheter att hämta hem själva. Det gäller bokslut, F-skatt och annat som finns i offentliga register. När man väl fått de tillstånd som behövs så bör dessa också kunna gälla för andra restauranger i samma eller andra kommuner i landet. Man borde bara kunna göra en anmälan och starta verksamheten. Under förutsättning att man klarat kontroller av myndigheterna. Här borde man kunna använda Rättviks-modellen för tillsyn & tillväxt för bättre kommunikation och tydligare spelregler. Stora företag har organisation för att klara byråkratin vid varje etablering, men de mindre företagen måste fokusera på kärnverksamheten med nöjda kunder, kunnig personal och lämplig prissättning.

För byggbranschen har administrationen växt så att vi i dag har ungefär samma mängd människor i branschen som under miljonprogrammets glada dagar. Detta trots att vi bara bygger ungefär en femtedel så många lägenheter nu. Byggmetoder har gått framåt och medvetenheten har blivit bättre, men administrationen har ständigt ökat. En konstruktion som godkänts av en kommun eller myndighet, t.ex. Boverket, borde gälla för hela landet och inte behöva prövas i varje kommun. Kommunen ska ”bara” se till så att VA och elektricitet finns i tillräcklig omfattning och att marken faktiskt tillåter byggande. Genom detta skulle byråkratin och byggkostnaderna minska, vilket särskilt gynnar mindre företag och de privatpersoner som behöver bostad.

Angående byggande ska naturligtvis starttillstånd efter beviljat bygglov tas bort. Är bygglovet beviljat så måste bygget naturligtvis kunna starta utan ytterligare fördröjning. En annan ”onödig” regel gäller de generella reglerna om strandskydd. Det vore lämpligare att områden som behöver skyddas av allemansrättsliga skäl särskilt pekas ut, men övriga områden befrias från strandskydd. Detta skulle skapa mycket större ytor att bygga attraktiva bostäder på, och vi vill ju att människor ska kunna bo fint och harmoniskt. Genom att fler områden skulle bli möjliga att bebygga skulle inte de stora byggbolagen kunna behålla sina monopol/oligopol på byggande. Då skulle mindre företag ha chansen att konkurrera med kvalitet och närhet.

Att ett tillstånd gäller för Sverige skulle naturligtvis också kunna utvecklas till att gälla hela EU, men då kanske det behövs någon gemensam verifieringsmekanism. Detta borde gå att lösa med modern teknik och samtidigt minska tidsåtgång och kostnader. Kanske skulle det mest effektiva systemet inom EU bli styrande för övriga medlemsländer? Best practice i verkligheten alltså.

Leif Svensson, förbundsordförande i Småföretagarnas Riksförbund

Plan- och bygglagen har många dumheter

Ulrik Wehtje Av Ulrik Wehtje
18 mars 2016
 

Naturligtvis behövs regler för hur vi bygger. Vi vill ha verksamheter och byggnader som är säkra och som passar in i sin omgivning. Men vad som ska regleras bör styras av sunt förnuft.

Däremot så innehåller PBL (Plan och Bygglagen), som trädde i kraft 2011, också många direkta dumheter som stör näringsidkare, kommuner och som hindrar och t.o.m. tar död på projekt. Projekt som hade kunnat ge fler och växande företag och därmed fler arbetstillfällen.

Låt mig ge två exempel:

1. Söker man bygglov får man inte påbörja några åtgärder innan starttillstånd har lämnats och att invänta starttillstånd kan ibland ta lång tid. Kommunen kan visserligen bevilja begränsat starttillstånd för enklare schaktning, men inget mer. Om en fastighetsägare t.ex. vill måla sina väggar eller göra andra enklare justeringar är det absolut stopp ingen möjlighet till dispens.

2. Om en byggherre råkar ha gjort ett litet fel så slår sanktionssystemet till med full kraft. Det finns ingen gradering. Att göra ett stort eller litet fel kostar lika mycket, då kommunen inte får göra någon egen gradering. Det finns faktiskt nedsättningsmöjligheter, men då måste man först överklaga till nästa instans, Länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan göra sin egen bedömning och då sätta ner sanktionsavgiften i vissa fall ända ner till noll.

Finns det något fog för denna logik? Inte vad jag kan finna.

Det finns som sagt viktiga funktioner som bygglovsprocessen skall hantera, men dumma kantigheter urholkar tyvärr det goda. Åtgärder som inte kan ge negativa följder finns det absolut ingen anledning att försena. Regler som tvingar många att överklaga ärenden som kunde hanteras redan i första instans är både tidskrävande och fördyrande. I flera fall kan det rentav stoppa projekt och företag kan gå under för ett bagatellartat fel.

Oproportionerliga sanktionssystem är synnerligen orättvisa. Vad som är rimligt för en grov förseelse är naturligtvis helt orimligt för en liten förseelse. För, vilka andra varor eller tjänster finns det bara ett enda pris på?

Det är helt enkelt dags för en rejäl regelförbättringsgenomgång av PBL. Varför inte börja med det som inte är kontroversiellt och jobba sig framåt därifrån?

Ulrik Wehtje, egenföretagare

Riksgäldens GD orolig för regelkostnader

NNR Av NNR
17 februari 2016
 

Regler är nödvändiga och viktiga, men det vore relevant att veta vilka kostnader de medför och även vad reglerna kostar i tillväxt och sysselsättning. Så säger Riksgäldens generaldirektör Hans Lindblad, som efterlyser en översyn och konsekvensutredning av vilka effekter reglerna på bank- och finansiell sektor får. Nya regler infördes efter bankkrisen och fler är på väg; en del nationella och en del på EU- eller G20-nivå.

Lyssna på inslaget i Ekonomiekot, 2.12 minuter in i sändningen här.

Ständiga förändringar – en byråkratisk mardröm

Magnus Larsson Av Magnus Larsson
04 februari 2016
 

Att tycka regeringen Löfvens höjning av arbetsgivaravgifterna för unga är bra eller ej kan måhända diskuteras. Argumenten emot handlar ofta om att den höjda arbetsgivaravgiften kommer göra det mindre attraktivt att anställa unga, en grupp som ju dessutom ofta saknar arbetslivserfarenhet. Argumenten för handlar väl mest om att öka statens skatteintäkter. Men, vad som det däremot sällan talas om är vilken enorm byråkrati som sådana här förändringar innebär för oss företagare.

Istället för att höja avgiften vid årsskiftet sker detta nu i flera steg och med skilda nivåer för olika åldersgrupper. Hittills har de varit 15,49 procent vilket är ungefär hälften av den vanliga nivån. För anställda som är födda 1992 eller senare sänktes förra året först arbetsgivaravgiften i maj till 10,21 procent för att den 1 augusti höjas till 25,46 procent.

För anställda som är födda 1990-91 höjdes arbetsgivaravgiften den 1 augusti 2015 till 25,46 procent och för de som är födda 1989 var arbetsgivaravgiften 15,49 procent under januari till april för att därefter höjas till 31,42 procent den 1 maj förra året.

Och, den första juli 2016 höjs arbetsgivaravgiften för alla ungdomar till 31,42 procent.

Det är inte lätt att hänga med och göra rätt.

Som företagare tror jag att sänkt arbetsgivaravgift för unga är ett bra sätt att ge fler unga chansen till jobb. Men alla dessa ändringar är rena mardrömmen för företagare att hantera.

Istället för att göra det lättare och billigare att anställa unga får vi ökade kostnader och en byråkratisk mardröm. Låt oss hoppas att alla drar lärdom av detta och att förändringar görs smidigare, gärna vid årsskiften, framöver. För, oavsett vad vi lärde oss på matten i skolan – minus och minus blir inte alltid plus.

Magnus Larsson, Expander Business Consulting AB