Ständiga förändringar – en byråkratisk mardröm

Magnus Larsson Av Magnus Larsson
04 februari 2016
 

Att tycka regeringen Löfvens höjning av arbetsgivaravgifterna för unga är bra eller ej kan måhända diskuteras. Argumenten emot handlar ofta om att den höjda arbetsgivaravgiften kommer göra det mindre attraktivt att anställa unga, en grupp som ju dessutom ofta saknar arbetslivserfarenhet. Argumenten för handlar väl mest om att öka statens skatteintäkter. Men, vad som det däremot sällan talas om är vilken enorm byråkrati som sådana här förändringar innebär för oss företagare.

Istället för att höja avgiften vid årsskiftet sker detta nu i flera steg och med skilda nivåer för olika åldersgrupper. Hittills har de varit 15,49 procent vilket är ungefär hälften av den vanliga nivån. För anställda som är födda 1992 eller senare sänktes förra året först arbetsgivaravgiften i maj till 10,21 procent för att den 1 augusti höjas till 25,46 procent.

För anställda som är födda 1990-91 höjdes arbetsgivaravgiften den 1 augusti 2015 till 25,46 procent och för de som är födda 1989 var arbetsgivaravgiften 15,49 procent under januari till april för att därefter höjas till 31,42 procent den 1 maj förra året.

Och, den första juli 2016 höjs arbetsgivaravgiften för alla ungdomar till 31,42 procent.

Det är inte lätt att hänga med och göra rätt.

Som företagare tror jag att sänkt arbetsgivaravgift för unga är ett bra sätt att ge fler unga chansen till jobb. Men alla dessa ändringar är rena mardrömmen för företagare att hantera.

Istället för att göra det lättare och billigare att anställa unga får vi ökade kostnader och en byråkratisk mardröm. Låt oss hoppas att alla drar lärdom av detta och att förändringar görs smidigare, gärna vid årsskiften, framöver. För, oavsett vad vi lärde oss på matten i skolan – minus och minus blir inte alltid plus.

Magnus Larsson, Expander Business Consulting AB

Införselmoms – en bra och riktig reform som kan bli ännu bättre

Ingmar Ingstad Av Ingmar Ingstad
12 januari 2016
 

Efter flera års påtryckningar från näringslivet, så upphörde Tullverket den 1 januari 2015 att debitera införselmoms för importerade varor. Historiskt har, vid import, tullavgift beräknats på varans värde vid importtillfället och införselmoms beräknats på varuvärdet samt på tullavgiften.

Denna, till Tullverket, betalda införselmomsen har importörerna sedan kunna lyfta av i sin momsskattedeklaration två – tre månader senare.

Hela förfarandet har inte tillfört staten något utan endast stor administration såväl hos Tullverket, Skatteverket som hos importföretagen. De senares likviditet har dessutom belastats i stor omfattning.

Därför såg vi företagare mycket positivt på att införselmoms skulle slopas från årsskiftet 2015. Dock så kunde förfarandet av någon anledning inte göras lika enkelt som i andra länder, som t ex i Danmark där man inte erlägger införselmoms och följaktligen inte kan dra av denna moms i sin momsskattedeklaration. Här krävs inga bevis – inget att dra behöver inte bevisas.

I Sverige kan man tydligen inte göra saker så enkelt. Vid importtillfället gör man istället tulldeklarationen utan införselmoms, med angivande av beräkningsgrund för denna moms, som den tidigare skulle sett ut, fast den ju nu utgått.

I momsdeklarationen måste denna beräkningsgrund alltså räknas ut och anges i en ruta. Därefter måste importföretagen beräkna den införselmoms som skulle ha betalas och dra av samma belopp – ett ytterst onödigt nollsummespel.

Detta komplicerade förfarande har medfört ett otal frågor och felaktiga momsdeklarationer. Det svenska näringslivet borde få förenklade system och inte mer komplicerade, varvid verksamheter kan lägga mer energi på utveckling mm. Det skulle gynnat alla; företagen, jobben, tillväxten osv – istället för som nu, en enda administrativ och tidsödande röra.

Det positiva med reformen är att idag behöver ingen införselmoms erläggas vid importen, ett förfarande som ger bättre likviditet även om det medför onödigt administrativt arbete. Nästa steg måste vara att även minska administrationen.

Ingmar Ingstad, VD och ägare av Ingstad & CO, en speditionsfirma och oberoende fraktmäklare som är specialiserad på internationella transporter

Livsmedelsverkets krig mot allt

Josefin Strömberg Av Josefin Strömberg
15 december 2015
 

Entreprenörer och innovatörer kommer på löpande band på klimatvänliga och nyttiga livsmedelsprodukter, men Livsmedelsverkets höga mur klarar få av att klättra över. Nu har den fällt mig och mitt företag.

Miljö- och hälsoutmaningarna är omfattande, samtidigt är efterfrågan på mat som är både miljövänligt framställd och näringsrik större än någonsin. Sveriges kontrollmyndighet för livsmedel är enligt mig dock så pass omoderna och oflexibla att människor inte får tillgång till nya produkter.

Ta Stevia till exempel: en naturlig och söt ört som kan användas i stället för socker. Den innehåller inga kalorier, och då den är 300 gånger sötare än socker kan endast små enheter användas för att söta en produkt. I dag är många livsmedels sötade med stevia istället för socker, med stora näringsvinster.

Men vägen dit var inte enkelt. Först 2011 efter många års kämpande från Steviaproducenter godkändes steviolglykosider i Sverige, men redan 2008 godkändes det i USA, Schweiz och Frankrike.

Nu är Livsmedelsverket sist på bollen ännu en gång. Insekter konsumeras och säljs som livsmedel i USA och i flera EU-länder sedan några år tillbaka. Startpunkten för detta intresse var en FN-rapport 2013 som lyfte fram att äta insekter är en del av lösningen på de globala mat- och vattenutmaningarna. Till exempel släpper syrsor ut mindre än 1 procent utsläpp per gram protein, jämfört med nötkreatur. I en värld där köttproduktion står för 14 procent av alla utsläpp, vilket är mer än hela världens bilflotta, är det ett angeläget problem.

Vi började sälja ett mjöl gjort på syrsor som innehåller 67 procent protein. Intresset var större än vi väntat, men Sverige har en stor grupp människor som gärna testar nya livsmedel och vill äta miljövänligt. Stockholm Stad själva gav till och med ut en kokbok med insektsrecept, och skrev om hur miljövänligt det var, vilket vi tog som ett tecken på att även myndigheterna fullt accepterat detta. Men sen, helt plötsligt, fick vi saluförbud för vår produkt av Stockholms stad med hänvisning till Livsmedelsverket. Detta bara någon månad efter att de själva gett ut kokboken.

De hänvisar till någon som kallas novel foods-förordningen, men sanningen är att detta tolkningssätt strider med den mest grundläggande principen i EU, nämligen den om den inre marknaden.

År 1979 dömde EU-domstolen Tyskland då de vägrade tillåta import av den franska likören Creme de cassis de Dijon. Domen är viktig då den fastslår att en produkt som tillverkas och säljs legalt i en medlemsstat inte får förbjudas i en annan. Och just insekter säljs i bland annat Belgien, Frankrike, England och Nederländerna.

Men Sverige verkar vara byråkraternas högborg, här säger de nej till allt.

Josefin Strömberg, VD/CEO, Qvicket AB.

Ingen ska med!

Henrik Jönsson Av Henrik Jönsson
18 november 2015
 

Som ägare av ett mindre IT-bolag har vi konstaterat att vår personal, som huvudsakligen utför ett mycket intellektuellt krävande programmeringsarbete, både mår bättre och blir mer produktiva om de motionerar och tar väl hand om sin hälsa. Då detta även är en samhällsekonomisk preventiv hälsoåtgärd var vi medvetna om att det existerade ett skattereduktionsincitamente i detta hänseende.

I ljuset av detta fattade styrelsen beslut om en friskvårdspolicy varigenom vi ville erbjuda våra programmerare gymkort och tillgång till massage. Vid kommunikation med revisor belystes flera problem med detta: på grund av verksamhetens natur har vi även ett flertal studenter anställda. Dessa arbetar i snitt 5 timmar i månaden med att hantera supportuppföljning på våra produkter. Då studenterna formellt betraktas som anställda måste även dessa omfattas av en eventuell friskvårdspolicy för att en skattereduktion ska betraktas som legitim.

Då vi är en mindre verksamhet är en extrakostnad på ett par tusen kronor per person inte realistisk om även supportstudenterna måste omfattas. Det är orimligt att en person som endast arbetar ett par timmar i månaden och därmed adderar ett jämförelsevist blygsamt värde till verksamheten nödvändigtvis ska åtnjuta samma privilegier som hårt arbetande heltidsanställda.

Någon rimlig väg runt detta hinder har inte gått att finna. Regeln är naturligtvis skapad med stora verksamheter och tjugofyrakarats-”Alla ska med”-policy i åtanke, men stelbentheten gentemot mindre verksamheter med dynamisk sammansättning diskvalificerar oss alltså.

Man bör i sammanhanget även notera att just vår storlek och typ av informationsteknologiskt konsult- och produktionsbolag blir allt vanligare, och att de anställdas roller och arbetsomfattning varierar drastiskt i jämförelse med de storskaliga industriverksamheter många regelverk verkar ha konstruerats för.

Konsekvensen är att ingen nu får gymkort och massage. Uppenbarligen blev policyresultatet ”Ingen ska med.”

Henrik Jönsson, grundare av företagen Divine Robot AB och RestaurangOnline AB

Om vikten av förståelse och effektivitet – företagare berättar

Bertil Wahlström Av Bertil Wahlström
09 september 2015
 

Jag har varit företagare i många år, företrädesvis inom bok- och förlagsbranschen, och tycker mig varit med om det mesta när det gäller regler och byråkrati. Jag har också upplevt vilken skillnad det gör för mig som företagare om det finns en förståelse för och kunskap om företagens vardag hos myndigheter och beslutsfattare.

Sedan ett antal år tillbaka sitter jag i NNRs företagargrupp. Företagargruppen är ett bollplank och länk mellan de små företagens vardag och NNRs verksamhet för ett effektivare och mindre kostsamt regelverk. Vi talar vi ofta om konkreta exempel där företagen hamnat i kläm eller hur myndigheters och kommuners regeltillämpning kan bli bättre och effektivare. Det har tyvärr blivit ganska många och ibland hårresande exempel genom åren. I företagargruppen gör vi vad vi kan för att i förlängningen försöka påverka beslutsfattarna genom att bidra med erfarenheter och idéer. Faktum är att saker och ting faktiskt blivit bättre på många håll, men för en otålig företagare har det skett alldeles för långsamt. Många gånger behöver det inte vara fel på regelverket utan kan handla om hur ineffektivitet och bristande förståelse bidrar till allvarliga och kostsamma konsekvenser och stor osäkerhet för den enskilde företagaren. Exempel på detta är företag som får vänta länge på handläggning av sina ärenden.

Nedan berättar min kollega, Carin Stoeckmann, som driver företaget Byggmästar’n i Skåne, om sina erfarenheter i detta ämne:

”Förra året, i januari 2014, köpte vi mark som vi skulle bygga 55 ägarlägenheter på. Det var för oss en stor investering. Vi fick vår bank med oss – bra, annars hade vi aldrig klarat ut det likviditetsmässigt. 

Vi började som brukligt med att söka bygglov, men stötte på patrull. Bygglovet följde helt och hållet detaljplanen, så det borde ju gå bra, tänkte jag. Nej, stadsarkitekten sade nej till valet av kulör på fasaden. Detta löste sig efter några möten och en hel del förlorad tid. Då stöter vi på lite gamla tunnor i marken. Sanering startar upp, och vi blir försenade i bygget, men ännu värre, vi får en saneringskostnad på drygt en halv miljon. Nåväl, sådant händer. Men nu borde allt vara på rull, eller?

Nej, inte riktigt. I början av sommaren 2014 (ja, förra året), träffar vi Lantmäteriet och lämnar över alla handlingar till fastighetsbildningen. De öser beröm över handlingarna, aldrig har de sett så kompletta handlingar! (Det kan bero på att vi anlitade fd lantmätare som konsult!) Viktigt med fastighetsbildning, för utan fastighet inga pantbrev – och inga pantbrev, svårt för köpare att betala/ta lån.

Handläggare på Lantmäteriet utses, men denne har mycket annat att göra. Vi poängterar vikten av att få fram fastigheter och att de har ett år på sig för detta, max! Handläggaren blir dock sjukskriven och ärendet står still.

Inget händer och i april i år börjar vi bli riktigt nervösa. En vikarie utses då äntligen! Inflyttning ska ske 1 juni och framåt, och vi bara måste ha fram fastigheterna…

Vi jagar på ytterligare och de bedömer att kan få fram det i tid, men det blir inte så. Först i juli månad får vi klart med alla fastigheter. Därefter ska respektive fastighet få pantbrev kopplade till sig, och då är det ytterligare 27 dagar INNAN ärendet kan startas upp. Först den 28 augusti 2015 fick vi äntligen fram pantbrev! Innan detta kunde vi få betalt för lägenheterna (dvs inte genomföra transaktionerna). De nya ägarna har flyttat in, men de har inte betalat än, men är nu på god väg. Miljonbelopp! För att rädda oss tvingades vi i juni månad sälja av stora summor i värdepapper (som vi tack och lov hade). Vi hade tur som har en bra soliditet och kan ta smällar, vilket vi nu fick göra – ordentligt.

Ofta har fokus legat på att korta ned handläggningstider för bygglov, men jag måste säga att jag hade aldrig kunnat tro att Lantmäteriets fastighetsbildning skulle vara en sådan enorm flaskhals. Handläggaren på Lantmäteriet tyckte dock inte att vi skulle vara ledsna, ty vi fick ju faktiskt ganska snabbt en handläggare, medan andra får vänta ETT ÅR på att få en handläggare! Det tar alltså ett års byggtid att bygga fem våningar, fyra trapphus, 55 lägenheter, samt markarbeten – men mer än ett år att ta fram en fastighetsbildning, eller ens att få en handläggare!!!

Detta är min historia. Och, jag är säker på att det finns många fler som liknar min.”

 

Carin Stoeckmann driver företaget Byggmästar’n i Skåne.

Bertil Wahlström äger J.A. Lindblads Bokförlags AB.

Varför TTIP är så viktigt för mig och mitt SME-företag i Piteå

Maud Spencer Av Maud Spencer
16 juni 2015
 

Maud Spencer

Jag är VD och ägare till ett SME-företag i verkstadsbranschen med 38 anställda. Vi arbetar med aluminium, stål, glas, elektronik och tillverkar eldrivna skjutluckor. Ni hittar våra produkter i receptioner, betalstationer, restauranger, husfasader mm. Många gånger i miljöer med hög säkerhetsnivå där skjutluckorna kan vara skott- eller brandsäkra.

Eftersom vi arbetar på en liten ort och med en nischad produkt så måste vi exportera för att kunna växa och utvecklas. Därför har också arbetat med export under en längre tid och exporterar till de flesta länder i Europa, men även till länder som Australien, Colombia och Japan.

Under åren har haft många förfrågningar från USA. Vi har nyligen börjat leverera till USA och då stött på en hel del problem som inte finns vid export till andra länder. Detta har lett till att större delen av våra leveranser går via Kanada. Detta innebär naturligtvis en förlängd leveranstid, en extra kostnad för slutkunden i USA och en större miljöpåverkan.

 

Små företag gör affärer med andra små företag

Mitt företag är ett litet företag och vi gör affärer med andra små företag. Små företag i Europa och de flesta andra länder är vana att göra affärer med andra länder. Men så är inte fallet med USA, framförallt är det byråkratin som gör att de mindre företagen känner att de inte klarar av att importera. Men tulltarifferna har också stor betydelse.

Ett annat problem för oss som arbetar med certifierade och klassade produkter är att vi måste göra dubbla tester. Vi har testat och fått en av våra skjutluckor brandklassad enligt EN-norm; en norm som även godkänns i många länder utanför EU, men inte i USA. Om vi skall sälja produkten där måste vi göra om alla tester på plats till en kostnad på mellan tre- och femhundra tusen. En kostnad som ett storföretag kan ta, men absolut inte ett litet företag som mitt. Detta har gjort att det i dag inte finns brandklassade skjutluckor för installation i t ex restaurangkök och på bensinstationer i USA.

 

Därför TTIP

Om Sverige skulle få till stånd ett bra frihandelsavtal med USA, som TTIP, skulle det innebära stora möjligheter för företag som mitt. Vi skulle få bättre tillgång till en stor och viktig marknad, som för många i dag är svår att komma in på och som kanske undviks helt eftersom det blir för dyrt och krångligt att göra affärer. Tänk också vad det kan innebära för andra företag som idag står i startgroparna att satsa på export. Vilka möjligheter för tillväxt och jobb det skulle bli.

Maud Spencer är VD på Svalson AB

Avgifter för livsmedelskontroll – Vad händer när företagarna inte får vad de betalar för?

Sebastian Scheiman Av Sebastian Scheiman
01 juni 2015
 

Livsmedelskontrollens mål är att konsumenterna ska få säkra livsmedel, att de inte ska bli vilseledda och att informationen om livsmedel ska vara tillräcklig och enkel att förstå. Genom en riskklassificering räknar kommunerna ut vilket schablontid som ska användas för kontroller och vilket schablonbelopp som ska faktureras för att finansiera kontrollverksamheten. Avgifterna faktureras i förskott. Detta är i sig märkligt – alla som fakturerar per timme vet att man fakturerar löpande eller i efterhand, inte i förskott.

En avgift förutsätter en motprestation, annars är det i konstitutionell mening istället en skatt. Motprestation ska i dessa fall bestå i effektiva och regelbundna kontroller. I somliga fall anses det tillräckligt med en s.k. ”kollektiv motprestation”. Vad gäller livsmedelskontroller är det dock slutkonsumenterna som kollektiv och inte livsmedelsföretagarna som primärt gynnas, varför resonemanget om kollektiv nytta inte borde kunna vara tillämpligt. Så som avgiftssystemet nu är utformat borde varje livsmedelsföretagare därför ha rätt att kräva effektiva och regelbundna kontroller. Många kommuner bedriver tyvärr ineffektiva och oregelbundna kontroller.

Följande är några exempel på fall som Centrum för rättvisa drivit när kommuner inte levererat vad de tagit betalt för:

Korvgubben Pontus Göransson fick först ingen kontroll alls under flera år. Sedan höjde Göteborgs stad kontrolltiden till det dubbla, men utförde ändå inte någon kontroll. När Pontus ville ha tillbaka sina pengar avslogs kravet med motiveringen att man hade planerat en ”revision”. Revisionen utfördes sedan hemma hos Pontus när korvlådan, som mäter 90x90x50 cm, var avstängd. Detta tog enligt kommunen en timme och 20 minuter. Revisionen tog dock totalt 16 timmar och 20 minuter.  Resterande 15 (!) timmar ägnades åt ”för- och efterarbete”. Genom denna revision ansåg kommunen att all den tid som man hade som ”skuld” till Pontus hade konsumerats. Förvaltningsrätten i Göteborg godtog kommunens argument efter att Pontus hade överklagat kontrollavgiften.

Korvgubben Mikael Andersson fick tillstånd att bedriva gatukök och i samband med godkännandet utfördes en 15-30 minuter granskning av köket. Något kontrollbesök blev det emellertid inte förrän Mikael Andersson själv ringde och krävde att kommunen skulle komma och utföra en kontroll.  Inspektörerna kom ut och arbetade då i max 15-30 minuter på plats. Mikael Andersson lade så småningom ner sin verksamhet, men krävde återbetalning av det belopp som han ansåg borde finnas på ett ”kontrollskuldkonto” eftersom han betalat för 24 timmars kontroller under årens lopp. En sådan talan visade sig dock vara omöjlig med hänvisning till att Mikael Andersson skulle ha överklagat kontrollbesluten istället. Men eftersom besluten och fakturorna kommer i början av året och det är först i slutet av året man vet om man fått någon kontroll är en sådan ordning omöjlig.

I fallet med restaurangen Lagmark Gastronomi hade man mellan 6,5-10,5 timmar innestående ”kontrollskuld” hos kommunen. Man ansåg därför att man inte hade anledning att betala nästföljande kontrollavgift som avsåg sex timmars kontrolltid. Lagmark yrkade därför att avgiften skulle efterskänkas alternativt sättas ner till ett belopp som var skäligt. Kommunen bestred och menade att man, liksom i Pontus Göranssons fall, skulle göra en revision och på det sättet konsumera kontrollskulden. Lagmark vann dock i en principiellt viktig dom när Förvaltningsrätten i Malmö satte ner avgiften till hälften. Man noterade även att det aldrig ens blev någon revision. Helsingborgs kommun valde att inte överklaga. Domen har därefter använts som inspiration för domare i andra fall.

Vad illustrerar då dessa fall för problem? Dels förfelas hela syftet med effektiv och regelbunden kontroll om kommunerna inte genomför någon kontroll på flera år. Slutkonsumenten kan inte vara säkra på kvaliteten på maten. Men det innebär också onödiga konkurrenshinder för småföretagare när man betalar avgifter utan att få något tillbaka. Det är många korvar som Pontus Göransson måste sälja för att kunna betala för kommunens fakturor.

Sebastian Scheiman är jurist på Centrum för rättvisa

“Jag vill ju göra rätt”

Annika Bergman Av Annika Bergman
22 maj 2015
 

För mig som lantbruksföretagare är viktiga frågor att jobba med just nu den akuta situationen för landets mjölkbönder, jordbrukspolitiken, en nationell livsmedelsstrategi, konkurrensvillkor, skattepolitik och företagsutveckling på landsbygden. Men också förutsättningarna för förnybar energi, en hållbar rovdjursförvaltning och ett rimligt vattendirektiv.

Många skilda frågor, men en röd tråd: Regelförenkling. På en genomsnittlig gård omfattas lantbruket av cirka 400 regelkrav. Vi lantbruksföretag är ofta små företag, vanligtvis utan de resurser som krävs för administration och som företag med många anställda har.

Sverige är ett land med bra förutsättningar för livsmedels- och energiproduktion. Vi har god tillgång på mark och rent vatten och vårt klimat gör att grödor och djur blir mindre utsatta för sjukdomar och skadegörare. Sättet vi producerar våra livsmedel på gör dem säkra för konsumenten bland annat tack vare salmonellafrihet och en sedan länge restriktiv användning av antibiotika i djurhållningen. Vi har dessutom kommit långt när det gäller djuromsorg och miljöhänsyn jämfört med våra konkurrentländer och den nordiska djurhållningen är enligt FN världens bästa när det gäller klimatpåverkan. Ändå importerar vi en stor del av det vi äter. Naturvårdsverket visar att svenskarnas klimatavtryck i andra länder växer och där är den importerade maten den störta boven.

Vi svenska bönder är stolta över vår goda djuromsorg, vår höga miljönivå och våra säkra livsmedel som vi kan erbjuda tack vare salmonellafrihet och låg antibiotikaanvändning. Men våra produktionsvillkor är mycket tuffare än våra utländska kollegors, med ett system där vi riskerar att gå back på varje krona vi tjänar. Det äventyrar hela den svenska livsmedelsproduktionen.

Ett sätt att förbättra konkurrensen är att se över de regelsystem vi har i dag. Frågor som alltid behöver ställas är: Behövs den här regeln? Kan man uppnå det man vill på annat sätt? Hur påverkas ekonomin för de företag som denna regel kommer att gälla för?

Vad vi är ute efter är mer av målstyrning istället för detaljstyrning. Landet Sverige kan helt enkelt inte dra på sig kostnader som vi inte kan ta ut på marknaden. Därför att det är en marknad som är konkurrensutsatt. En absolut förutsättning för att kunna få en rättvis konkurrenssituation är naturligtvis att vi har ett regelverk som inte avviker från reglerna i de länder vi konkurrerar med. Här kan man lugnt säga att vi har en bit kvar.

Regelverket behöver alltså förenklas. Men det räcker inte om tillsynen och kontrollen av regelverket inte fungerar. Företagare bemöts alltför ofta som en potentiell lagbrytare istället för som kund eller samarbetspartner. På Förenklingsresan som LRF genomförde med Jordbruksverket var detta en av företagarnas starkaste upplevelser, och den synpunkt som återkom oftast under resans gång. Jag tycker att det borde ingå i myndigheternas uppdrag att medverka till att utveckla näringslivet. Det är också viktigt med en bra avvägning mellan myndigheternas roll i fråga om information, service, rådgivning och kontroll och tillsyn.

I väntan på ett modernt och konkurrenskraftigt regelverk har LRF tagit fram verktyget Miljöhusesyn för att underlätta regelkollen för den enskilda företagaren. Miljöhusesyn gör att jag som lantbrukare kan få överblick över regelfloran och hålla koll på de lagar som styr just det egna företagets verksamhet. Därigenom är det lättare att säkerställa att man uppfyller alla krav. För jag vill ju göra rätt. Miljöhusesyn är ett bra och effektivt verktyg som jag hoppas inte kommer att behövas framöver.

Annika Bergman är lantbruksföretagare och delägare i Elgesta Förvaltning AB.

Sätt patienternas väl före byråkraternas

Christina Wahlström Av Christina Wahlström
10 april 2015
 

Mama Mia bedriver privat mödra- och barnvård samt husläkarmottagningen To Care i Stockholm och Malmö. Dessa är mycket uppskattade alternativ bland våra patienter. Vi följer familjen från graviditeten och genom barnets uppväxt.

Det är inte alltid lätt att driva privata vårdmottagningar i Sverige. Förutom den vanliga regelbördan som landar på en svensk företagares axlar – byråkratin som omgärdar anställningar, skatt och upplysningsplikt – så omges vårdbranschen av en omfattande mängd regler som handlar om utrustning, legitimationer och journalsystem.

Reglerna för vårdgivare måste naturligtvis vara strikta för patientens bästa, men en stor del av regelverket är vid närmare granskning onödigt betungande och missgynnar ofta privata alternativ.

För att få göra ultraljudsundersökningar på en barnmorskemottagning måste till exempel 2500 undersökningar genomföras på mottagningen årligen. Mama Mia har sex sådana mottagningar och måste således genomföra 15000 undersökningar per år för att kunna fortsätta erbjuda ultraljud på alla sex mottagningarna. Detta trots att kunskapen inte bokstavligen sitter i väggarna, utan istället beror på barnmorskans kunskaper och själva utrustningen. Rimligare hade varit att kravet formulerades kring hur många undersökningar barnmorskan genomförde per år. Kvaliteten skulle då kunna upprätthållas samtidigt som fler kvinnor skulle få möjlighet att genomföra ultraljudsundersökningen på samma mottagning där de får sin övriga vård. Detta med all den bekvämlighet och trygghet det innebär för den enskilda patienten.

Ultraljudsutbildningen är samma för både barnmorskor och läkare, men trots det måste det alltid finnas en medicinskt ansvarig läkare för varje ultraljudsundersökning. Det skapar onödigt krångel och dubbelkommando. 90 procent av alla ultraljud utförs av en utbildad barnmorska som är fullt kompetent att upptäcka eventuella avvikelser eller riskfaktorer. Det vore därför bättre om barnmorskan självständigt fick ansvara för undersökningen och remittera till en specialistläkare som med ultraljud gör bedömning utifrån den avvikelse som barnmorskan upptäckt.

Även mängden vård en patient får eller inte får omgärdas av många regler, ofta helt orimliga. Oavsett antal barn eller förekommande riskfaktorer får vi som privat vårdgivare till exempel bara genomföra 2,5 ultraljudsundersökningar per graviditet. Tvillingar och kvinnor med riskfyllda graviditeter kräver betydligt fler. Regelverket är inte heller kokurrensneutralt eftersom förlossningsavdelningar med mödravård får genomföra obegränsat antal undersökningar, vilket leder till att den gravida kvinnan därför begränsas i sitt val av vårdgivare. Om barnmorskan eller mottagningen har kompetens att hantera riskfyllda graviditeter borde de också betraktas som kompetenta att kunna avgöra hur många undersökningar som krävs.

Vi varnas av landstingen om den gravida kvinnan gör för få läkarbesök hos sin mödravårdscentral, och får betala vite i Malmö om vi inte gör tillräckligt många hembesök hos den nyförlösta kvinnan och bebisen, detta trots att denna typ av vård är frivillig. Vi varken kan eller bör tvinga kvinnan att ta emot vård.

På en husläkarmottagning är antalet psykologbesök per mottagning begränsade, trots att den psykiska ohälsan ökar och orsakar såväl lidande som stora summor i sjukskrivning och rehabilitering. Överskrider vi taket, vilket vi gör på grund av det stora behovet, straffas vi genom sänkt ersättning. Behovsstyrt utbud? Verkligen inte!

Jag skulle kunna ge ännu fler exempel på konstiga och krångliga regelverk. Det finns med andra ord stora möjligheter att förenkla och förbättra regelverket- och framför allt göra det konkurrensneutralt- utan att riskera vårdkvaliteten. Då skulle vi få tid och resurser att ägna oss åt annat, som att ta hand om våra patienter.

Christina Wahlström, grundare av Mama Mia, Nordens största företag inom mödravård

Pappersexercis och regelhets – hur orkar man?

Anita Roll Av Anita Roll
03 mars 2015
 

Det är massor av regler och myndighetsdokument som man som egen företagare ”drabbas” av. Språket är ofta obegripligt och man känner sig oftast utsatt och ifrågasatt. Hur hanterar du dessa situationer? Jag kan ge lite inspiration utifrån egna erfarenheter.

REGLER! Ordet skapar känslor och tankar.

Regler kan vara av godo; sådana som skapar ordning och reda, som är en slags plattform för vad som är och ska vara tillåtet, en vägledning. Regler kan också vara av ondo; obegripliga, till synes ogenomtänkta, som lapptäcken och krångliga. De är ofta kliniska och baseras på belopp, paragrafer och procent.

Utgångspunkten måste vara att alla företagare har goda avsikter med sitt företagande och att den bärande drivkraften är en god idé som man vill omvandla till praktisk handling. Regelverk stödjer en ibland – men ibland suger de musten ur en.

Det är upp till företagaren själv att ta reda på alla regler som finns och nya som skapas. Ofta en omöjlig uppgift! Hur gör man för att ta reda på alla regler som gäller för just mig och mitt företag? Man ansluter sig till företagarorganisationer, man söker, läser, googlar, pratar med kollegor. I värsta fall får du lära dig den hårda vägen, nämligen när du trillar man dit utan att det alls var meningen. Du visste helt enkelt inte om att den eländiga regeln ens existerade…

Tänk dig: Du kommer hem en fredag eftermiddag. Du har sett fram mot att njuta av den stundande helgledigheten. Det första som möter dig i hallen är ett kuvert från Skatteverket där de efterfrågar någon obegriplig uppgift som du förväntas förklara. Du uppmanas att höra av sig inom någon vecka.

Tonläget är tillspetsat. Du känner dig anklagad. Klockan är för mycket för att ringa till handläggaren som undertecknat eller så har vederbörande hunnit gå hem för veckan, för att antagligen njuta av den stundande helgledigheten – precis det du skulle göra. Det är bara att acceptera att man inte kommer att kunna ta tag i situationen förrän måndag morgon. Nu har du två val: Antingen tänker du: ”Jaha, så var den helgen körd!” eller så lägger du hela ”ärendet” åt sidan för att faktiskt njuta av helgen istället!

Så, här är några tips som jag brukar använda mig av!

Fem överlevnadsstrategier för att klara regelkrångel:
1. Sätt dig aldrig på en anklagades bänk. Tonlägen och språk i dokument övertolkar man lätt. Du har inte gjort något fel!
2. Mänsklighet: Lägg frustrationen åt sidan. Försök att prata med handläggare på ett lugnt sätt. Det vinner man på!
3. Fakta: Ta reda på fakta om den uppkomna situationen. Läs in dig på ämnet så gott det går.
4. Dokumentera: Datera och dokumentera vem som säger vad. Man tror man ska minnas men det gör man inte…
5. Håll humöret på topp! Ett universalråd! Underlättar alltid!

Anita Roll är VD och ägare av IT-företaget QTEMA