I år kom skatteåterbäringen tidigt – i form av två sevärda SVT-produktioner. I dokumentären om Clock får vi följa den statliga snabbmatskedjans uppgång och fall, medan vi i serien om Jan Stenbeck får skåda en entreprenörs kamp mot statliga monopol och obegripliga paragrafer. Förenklat handlar den ena om statligt företagande och den andra om regelkrångel. Gemensamt för bägge är lärdomen om att vi inte borde syssla med något av det. Berättelserna skildrar en udda epok i vår historia – ibland kallad DDR-Sverige – som idag fungerar lika bra dokumentärt som humoristiskt.

Under 1970-talet skickades statliga hamburgerspioner till USA för att kopiera snabbmatskonceptet och ge sig in på den svenska marknaden. “En helt knasig tid” enligt regissören bakom nämnda dokumentär. Men som om det inte vore nog med att staten lekte företag så försökte man samtidigt bekämpa riktigt företagande, inte minst genom att försvåra den ofrånkomliga framtiden. Det var därför det blev så livat när den excentriske entreprenören Jan Stenbeck kringgick förbudet mot automatiska telefonväxlar genom att införa en “manuell” växel i form av en röd knapp som en dam satt och tryckte på när någon ringde ett samtal. I den episka dokumentären om Stenbecks liv finns många guldkorn, men allra bäst är nog scenen när Televerkets dåvarande generaldirektör förklarar sig:

“Så här efteråt kan man ju tycka att det var lite grann en strid om påvens skägg, men lagstiftningen såg ju ut som den gjorde, det fanns avtal som gällde, och de bröt mot det.”

Så här efteråt kan man ju skratta åt både citatet och den ursvenska byråkrati det fångar. Och det gör de allra flesta, oberoende politisk färg. Statlig snabbmat och paragrafrytteri. Vad f*n höll vi på med egentligen? Men skrattet sätter sig i halsen. Åtminstone om man arbetar som slöseriombudsman. För även om statens kamp för Clock och emot Comviq är ovanligt pedagogiska exempel på skattefinansierad absurditet så verkar det inte som att nödvändiga lärdomar har dragits från dem.

Som slöseriombudsman är jag mest känd för snarlikt pedagogiska exempel: kommunpoeter, skejtboardsamordnare, rosa enhörningar, bluffakturor, klonade granar, tänkarhattar, trollforskning och konst för daggmaskar. Det beror antagligen på att de, precis som historierna om Clock och Comviq, i breda lager uppfattas som absurda – men det finns andra, mindre uppenbara, exempel på onödiga kostnader och (in)direkt skatteslöseri.

Sluta leka företag med andras pengar

Trots att framgångsrika företag sällan eller aldrig byggts av byråkrater – utan av företagare – så har man sedan hamburgeräventyrets misslyckande fortsatt leka företag med skattebetalarnas pengar. På 80-talet var det en plastcykel och häromdagen var det en batterifabrik. Därutöver finns det en uppsjö exempel, och nyligen räknade jag ut att Bodens försök att “spara miljonbelopp varje år” genom att öppna en kommunal larmcentral istället kostar skattebetalarna miljonbelopp varje år. Vidare har Kiruna öppnat en kommunal nattklubb, Kramfors köpt begagnade padelbanor för nypris och Sandviken försökt starta en kommunal räkodling i hopp om att skapa 20 nya jobb. Den senare affärsidén dog tillsammans med räkorna i ett byråkratiskt haveri hos tullen på Arlanda. Jag hatar när det händer.

Vägen till skatteslöseri är kantad av goda intentioner och det skattefinansierade företagandet har motiverats av och kallats för olika saker genom åren. Det som hette “glesbygdsbidrag” när min pappa blev av med jobbet för att fabriken, motiverat av subventioner, flyttade till Norrland innan det gick i konkurs, hette dessförinnan “industripolitik” och senare “innovationsstöd”. Vad det heter imorgon återstår att se – men så länge politiker fortsätter leka företagare med andras pengar så kommer historien att upprepa sig.

Regelkrångel är (in)direkt skatteslöseri

Lika självklart som att du kan ringa ett samtal utan att kopplas till en växel är det att staten inte borde sälja hamburgare. Så självklart är det med dagens blick, att dokumentärer om dåtidens absurditeter blir humoristiska. Men att regelkrånglet av idag kostar företagen 377,5 miljarder kronor om året är inte lika underhållande. Regelbördan för det privata näringslivet är en sak, men även skattefinansierad verksamhet lider av onödiga regler och ineffektiva krav som gör att pengar spenderas på fel saker.

Mest tragikomiskt blir det när regelkrånglet drabbar de skyldiga. I hopp om att locka fler företag till ett industriområde avsatte Laholms kommun 700 000 kronor för en “inbjudande skylt”, men fick tyvärr avslag på bygglovet av Laholms kommun. På samma tema betalade man 1,6 miljoner kronor för ingenting i Havsbadsparken – eftersom Lysekils kommun avslog bygglovet för segeldukstaket som Lysekils kommun betalat för.

Om kommunerna inte ens lyckas följa sina egna regler är det svårt att se hur företagen ska kunna göra det. Den offentliga sektorns fyrkantighet blev nyligen bokstavlig när en nattklubb i Halmstad tvingades förhålla sig till en sex gånger sju meter stor alkoholfri fyrkant mitt på dansgolvet. Som om det inte redan fanns nog med regler så hittade miljönämnden på en ny, som senare – tack och lov – sågades i rätten. Vad den helt meningslösa processen, och liknande sådana, kostat i skattekronor och uteblivna intäkter är omöjligt att räkna på – men måste bekämpas.

En handbok till politiker

Så, vad gör vi åt det? Det har prövats olika saker: Helsingborg var först med att införa en “krångelombudsman” – ett initiativ som även Älmhult senare antog. Partille kommun tillsatte ett helt “krångelteam” och SKR en “antikrångelberedning” i hopp om att lösa samma problem.

Jag är tveksam till att riktade insatser likt de ovan nämnda löser problemet. Förutom att vi har svart bälte i att skapa problem för oss själva är vi utomordentligt duktiga på att försöka lösa administrativa problem med mer administration.

Istället borde politiker ta ett steg tillbaka. Mindre, inte mer.

• Ställ krav på er själva och inför tidsgränser! Handläggningstider för miljötillstånd varierar från några månader till över sex år, medan detaljplaner i genomsnitt tar fem år att godkännas.
• Sluta överimplementera regler. Spoiler: ger man anställda i uppdrag att kontrollera mer än nödvändigt så kommer de springa runt som småpåvar och göra det.
• Avboka politikerveckan i Almedalen och ge upp tanken om att företagsinkubatorer eller fler näringslivsutvecklare ska generera företag.

Det bästa ni kan göra är att ta bort regler och få bort politik ur ekvationen.

Philip Syrén
Slöseriombudsmannen