Sverige måste få grepp om EU:s förberedelseprocess

Regelkrångel som höjer företagens kostnader har diskuterats länge i Sverige, och resulterade år 2008 i inrättandet av Regelrådet som har som uppgift att ”granska och yttra sig över kvaliteten på konsekvensutredningar till författningsförslag som kan få effekter av betydelse för företag.” Regelrådets arbete har dock inte räckt till, och följaktligen föreslås i budgetpropositionen inför 2024 (prop. 2023/24:1) att ett implementeringsråd enligt dansk modell ska inrättas. Det danska Regelforummet är ett politiskt oberoende råd som föreslår förändringar i lagstiftningen efter att lagstiftningsprocessen är klar och lagen har antagits och implementerats.

Bakgrunden till Forumet är bland annat en upplevd ”överimplementering” av EU-lagstiftning i Danmark. Regelforumet består av ett antal medlemsorganisationer från flertalet samhällsområden som kan uppmärksamma forumet om bestämmelser i lagar som leder till orimligt höga kostnader. Forumet diskuterar frågan bland alla sina medlemmar tills koncensus nås, och skickar sina rekommendationer till regeringens Ekonomiutskott eller till det enskilda departement som ska behandla rekommendationen. I båda fallen skickar regeringen ett svar tillbaka, som publiceras på Forumets hemsida. På detta sätt har Regelforummet i över 150 fall kunnat bidra till att dansk lagstiftning har förbättrats och kostnaderna minskats.

Såsom vi argumenterar i en artikel i Ekonomisk debatt som kommer i dagarna räcker det dock inte att rätta till gamla misstag och bristfälliga analyser på detta sätt. Sverige måste ta grepp om hela den process som föregår EU-regleringar, både i Bryssel, och på hemmaplan, så att lagstiftningen från början reflekterar svenska intressen och implementeras på ett korrekt sätt. Det är här de största bristerna ligger: Sverige är inte med i hela matchen utan kommer in, i bästa fall, i åttionde minuten när beslutsalternativen redan är definierade och enbart detaljer kan justeras. I arbetet att ändra den process som föregår EU-lagstiftning skulle ett annat grannland kunna vara förebild: Finland.  

En finsk utredning från 2015 föreslog hur arbetet med EU:s lagstiftningsprocess borde genomföras i finsk förvaltning så att landets intressen kunde tillvaratas i EU, och att landet ska kunna påverka EU lagstiftningar i en riktning som gynnar landet. Processen bidrar även till att EU-direktiv införs i finsk lag på ett korrekt – och mindre betungande – sätt. I utredningen identifierades fem ”fönster” i vilka EU:s beslutsfattande kunde påverkas, och det konstaterades att möjligheten att påverka var störst när arbetet med frågan var i sin linda. Fokus låg på att i varje fönster antingen göra konsekvensanalyser av frågor som är av nationellt intresse, eller komplettera konsekvensanalyser som har gjorts i tidigare stegen. Således kan en basanalys göras när man, genom aktivt deltagande i Europeiska nätverk, från industriföreningar, den permanenta representationen osv hör att EU funderar på att lagstifta om en fråga av nationellt intresse. När EU sedan i nästa fönster kommer med sin arbetsplan eller en grön- eller en vitbok i ämnet så kan man bygga på basanalysen och utreda hur de olika alternativen som dryftas skulle påverka det egna landets intressen.

Att övergå till ett system som liknar det finska skulle ha många fördelar även för Sverige. När nationella experter åker till Bryssel för diskussioner i olika arbetsgrupper skulle de kunna basera sina ställningstaganden på den – vad som skulle gynna Sverige i ärendet. Detta skulle både underlätta myndighetsrepresentanters jobb och gynna Sverige som land.

I dagens läge, om det görs konsekvensanalyser, görs dessa oftast först när EU-lagstiftning ska implementeras i svensk lag, vilket lyftes redan 2017 i Ekonomisk debatt. Detta är alldeles för sent – i detta skede kan man inte längre påverka EU på något sätt.

Vi föreslår flera åtgärder som skulle kunna genomföras för att effektivisera svensk EU-arbete. Det första är att se till att i Regeringskansliet utse ”sakansvariga” vilkas jobb det är att hålla ”örat mot marken” och fånga upp den signal som kommer från Bryssel när EU börjar fundera på lagstiftning på ett område. De uppfångade signalerna ska diskuteras internt i Regeringskansliet och för de frågor som anses vara av nationellt intresse ska basanalyser beställas, antingen från expertmyndigheter, universitet, sektorsforskningsinstitut eller konsulter. Det måste dessutom säkerställas att det finns resurser för att uppdatera basanalysen när EU börjar producera skriftliga underlagsmaterial, och när ärendets hantering går vidare till Europaparlamentet och Ministerrådet. De svenska utredningar som tillsätt ska inte bara ha med juridisk kompetens utan också kompetens i samhällsekonomiska analyser. Avslutningsvis anser vi att ett liknande ”råd för bedömning av lagstiftningen” som finns i Finland ska placeras vid Statsrådsberedningen, dvs på den högsta politiska nivån. Rådet ska utvärdera kvaliteten i de konsekvensanalyser som görs och, om dessa inte håller måttet, skicka tillbaka dessa till den utförande parten för ombearbetning.

Det ena behöver dock inte utesluta det andra: Sverige har nu i 28 års tid implementerat direktiv på ett icke-optimalt sätt. Här skulle ett implementeringsråd kunna ha en tidsbegränsad men viktig uppgift att göra: att ge samhällsaktörerna möjlighet att påpeka de största felen och kostnadsdrivarna, vilka sedan skulle kunna åtgärdas av den sittande regeringen, eller åtminstone leda till en offentlig diskussion om varför detta inte sker.

Johanna Jussila Hammes
Fil. Dr., Senior forskare på Statens väg- och transportforskningsinstitut

Lena Nerhagen
Ek.Dr., Lektor vid Högskolan Dalarna