Tid för en ny avregleringsperiod!

Mycket arbete med att förenkla regelverken sker med osthyvelmetoden. Det begränsar visserligen regelkrånglet något, men för mer radikala förändringar behövs det en kniv som skär bort rejäla bitar. Det har skett förr i Sveriges historia och mycket talar för att det återigen finns en historisk möjlighet att skära bort några rejäla bitar ur regelmassan.

Den första radikal regelförenklingsperioden kom i slutet av 1800-talet då Sverige tog språnget från ett hårt reglerat jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Då avskaffades skråväsendet och näringsfrihet infördes, tullar avskaffades, passtvånget upphörde och valutarestriktioner avskaffades.

Nästa avregleringsperiod inleddes i slutet av 1900-talet när industrisamhället började ersättas av ett tjänstesamhälle. Då avskaffades valutareglering och finansmarknadsregleringar, skattesystemet förenklades, radio- och TV-monopolen avskaffades, el- och telemarknaden avreglerades, börsmonopolet och många lokala monopol föll.

Nu behövs en tredje avregleringsperiod. Bilden av Sverige är att vi plågas av ett stort antal kriser som vi inte har råd hantera eller som vi inte förmår reglera. Vi kan inte integrera nyanlända på arbetsmarknaden och kanske inte heller i samhället i övrigt. Vi har kris på bostadsmarknaden, kris inom sjukvården, kris inom skolan, kris inom polis och rättsväsendet, kris inom försvaret, post och järnvägar som inte fungerar. Och ändå är vi både rikare och har fler finurliga byråkrater än någonsin. Den enda rimliga är att genom en radikal avreglering frigöra kreativitet och resurser på några av de värsta problemområdena. Några exempel

Att regleringarna på bostadsmarknaden gör att det byggs för lite och för dyrt är väl känt. Det är inte bristande kunskap som håller tillbaka avregleringen utan politiska och ekonomiska intressen hos etablerade grupper. Regeringen vill inte släppa kontrollen över det som kallas en social bostadspolitik, men som hindrar unga och låginkomsttagare att få en egen bostad. De som redan är inne på bostadsmarknaden ville inte förlora subventionerade hyror eller värdestegringen på sina bostäder.

På arbetsmarknaden skyddar fackföreningarna de som redan har arbete med barriärer mot de som vill in. I stället för lärlingsjobb och lägre ingångslöner har vi en arbetsförmedling som erbjuder mer än 30 olika stödformer.

I den stora skattereformen 1992 som skulle ge oss ett stabilt och enkelt skattesystem har det gjorts 500 justeringar och vi har minst ett trettiotal olika skatter och avgifter. Förenklingspotentialen är stor; de nuvarande nivåerna på inkomstskatt, moms och arbetsgivaravgifter står för 90 procent av skatteintäkterna.

Vi har ett socialt trygghetssystem som är avpassat för en befolkning som i generationer lever i Sverige och som erbjuds en meny på 80 olika ersättningar som man kan ansöka om – och då ingår ändå inte pensioner eller kommunala ersättningar. Även en mindre rensning skulle frigöra medel för en radikal skattereform.

Folkförflyttningar, digitalisering, ständigt ökande kunskapskrav och allt hårdare internationell konkurrens går inte att parera i ett samhälle insnört av regleringar. Det är hög tid att ta fram ostkniven och skära bort några rejäla bitar i ett övermoget regelsystem.

Dick Kling är nationalekonom och egenföretagare. Författare till den nyligen utgivna boken Riv regelpyramiden, Vulkan förlag.