Stora skillnader upplevs i Länsstyrelsernas tillämpning

Sveriges 21 länsstyrelser är självständiga myndigheter men tillämpar i sin myndighetsutövning samma nationella regelverk. Varje län i Sverige har sina speciella förutsättningar. Vissa län har stora geografiska avstånd, andra har fler vattendrag och sjöar, åter andra har några få stora industrier medan vissa har många små företag i många skilda branscher. Det saknas således inte skäl till att företagen upplever skillnader mellan länsstyrelserna. Men, skillnaderna ska vara så små som möjligt.

Skillnader som kan observeras är exempelvis i tillämpning av de nationella regelverken. Sådana skillnader kan observeras av företagen när de har verksamheter i flera län eller när de väljer mellan flera län för en etablering.

Företag med verksamhet i ett enskilt län lär sig relativt snabbt hur deras regelverk tillämpas av handläggarna i det länet. Dessa företag bygger upp en trygghet och ett självförtroende i kunskapen om sitt regelverk, som gör att ett stort fokus kan läggas på de kommersiella frågorna, såsom marknadsföring och försäljning.

Företag som utvidgar sin verksamhet över länsgränserna behöver uppleva att den kunskap om regelverkens tillämpning som förvärvats, också är giltig gentemot nya handläggare i ett annat län. Om upplevelsen blir att tillämpningen skiljer sig skapas hos företagaren en osäkerhet och ett tvivel på förvärvade kunskaper. En ny inlärningsprocess behöver startas, vilket tar tid från de kommersiella frågorna. Resurser kommer att behöva läggas på att hålla ordning på vilka villkor som gäller i vilket län; det tar mental energi i anspråk. Samsyn mellan länsstyrelserna och så enhetlig tillämpning som möjligt är viktigt.

Företag som ska etablera en ny verksamhet, exempelvis i form av en ny fabrik, väljer ofta mellan olika möjliga platser. Nya verksamheter behöver tillstånd innan start och löpande tillsyn under verksamhetens livscykel. Skillnader i regeltillämpning mellan olika länsstyrelser är inte det som bör styra företagens val vid en lokalisering. Sådana val bör istället styras av kommersiella faktorer, såsom exempelvis närhet till leverantörer och kunder, arbetsmarknadens flexibilitet och storlek samt den allmänna kostnadsnivån på orten.

Länsstyrelserna lägger stora resurser på att skapa samsyn mellan handläggarna. Inom en och samma länsstyrelse är det en stor nackdel om två handläggare tolkar regelverken olika och därför agerar olika. Om exempelvis en handläggare ofta kommer fram till att strandskyddsdispens bör medges och en annan ofta drar slutsatsen av dispens bör avslås, kan avdelningschefen uppleva att dessa handläggare behöver ”snacka ihop sig”. Detta med antagandet att bland många ärenden om strandskydd bör fördelningen mellan ärenden som objektivt bör medges och sådana som objektivt bör avslås, vara relativt jämn. Den statistiska skillnaden i medgivandegrad mellan två handläggare bör således över tid vara liten.

Ett argument som ibland dyker upp i näringslivets dialog med länsstyrelserna är att ”varje ärende är unikt”, det vill säga att det i samtliga ärenden finns unika omständigheter.  Denna argumentation antyder att de unika omständigheterna ofta är de som avgör vilket utfallet blir. Vi skulle dock vilja påstå att det i samtliga ärenden också finns mer generella och centrala omständigheter. NNR menar att det är dessa som i större utsträckning behöver vara vägledande för utfallen, eller besluten. Med ett ökat fokus på de generella omständigheterna i varje enskilt fall skulle enhetligheten i regeltillämpningen kunna öka.

Länsstyrelsernas samsynsarbete skulle kunna utvecklas ytterligare med ett ökat fokus på generella och centrala omständigheter. Vi på NNR och våra medlemmar fortsätter vår dialog med länsstyrelsernas företrädare om hur näringslivets synpunkter på regeltillämpningen ännu bättre kan fångas upp och bidra i länsstyrelsernas interna utvecklingsarbete.