Sopigt av Stockholms stad

Var gör man av en trasig golvlampa eller en dammsugare som gett upp sista andetaget? För den som har bil och en återvinningsstation inom rimligt avstånd är problemet inte så svårlöst. Men försök spänna fast dammsugaren på pakethållare och cykla en mil så blir det värre. Eller var, ända till tjänsten Tiptapp lanserades. På en app lägger man in en bild av det som ska slängas och vad man betalar för att bli av med det. Efter ett par timmar hör någon av sig som är villig att göra tjänsten. Men det gäller inte längre i Stockholm!

Stockholms stad har förbjudit Tiptapps app som förmedlar hämthjälp. Kommunen har bestämt sig för att gamla dammsugare är hushållsavfall och det har kommunen monopol på att hantera. Men försök att pula ner en dammsugare i soptunnan på gården får ni se vad kommunen säger…

På Stockholm vatten och avfall är man upprörd över upptäckten att det finns mellan tjugo och trettio personer som lämnar avfall så ofta att man misstänker att de försörjer sig på det. Man är också indignerad över att personerna i fråga inte betalar skatt, inte får någon pension och jobbar utan försäkring.

I åratal har Stockholm och andra kommuner struntat fullständigt i att avfallshanteringen har varit dyr, tidskrävande och opraktisk för medborgarna. När sedan en pigg entreprenör erbjuder en smart lösning gläds man inte åt detta, utan förbjuder lösningen. Och än värre: man planerar att stjäla idén och starta en egen likadan app!

Ibland får man en känsla av att det värsta som kan drabba politiker eller byråkrater är att civilsamhället eller marknaden löser problem utan deras medverkan och utan att det finns ett statligt eller kommunalt regelsystem för det. Och vänsterdebattörer stämmer in i kören av ojanden över arbetsförhållanden och lönevillkor för dem som är villiga att mot en mindre ersättning ta ett handtag för att hjälpa till. En enkel tjänst blir svartarbete och slavliknande förhållanden!

I alla civiliserade samhällen måste människor få ha en privat frizon. I den ingår att få göra väntjänster och ta emot gentjänster. Det ingår också att få bjuda på middag eller ge en present till någon som sträckt ut en hjälpande hand. Det borde också ingå att få betala en slant för en mindre tjänst. Men då börjar fiskus och dess självutnämnda vakthundar att oroa sig.

Det har framträtt ett tydligt mönster när det gäller den offentliga sektorns reaktioner på att det lanseras smarta delningstjänster på nätet. Ett drag i det mönstret är att så snabbt som möjligt döma ut uppgörelser människor emellan som yrkesmässigt arbete. Samåkning blir taxiverksamhet. Ömsesidiga bostadslån blir hotellverksamhet. Jag väntar bara på att boklån vänner emellan ska dömas ut som svart biblioteksverksamhet!

Vi behöver en offentlig sektor och för att den ska kunna finansieras måste skattemoralen hållas uppe och skattesystemet uppfattas som legitimt. Men det innebär inte att staten ska ges rätt at ta en andel av varje ekonomisk transaktion i samhället. Inkomstskatt på de småsummor som tjänas in för att människor får en hacka för mindre tjänster har ingen betydelse för skatteintäkterna. Och när pengarna konsumeras betalas det ju moms på dem – 25 % i skatt är kanske rimligt på dessa småsummor.

Lika befängda som ropen på skatt är kraven på att all verksamhet ska kringgärdas av de regelsystem som gäller för fullskalig professionell verksamhet. Det behövs inte hjälm och speciella försäkringar för att köra skräp till återvinningsanläggningen. Det behövs ingen speciell förarutbildning för samåkning och det behövs inte skyltar med utrymningsvägar i en lägenhet som hyrs ut via Airbnb. Men i skattelagstiftningen skulle det behövas ett generellt fribelopp, undantaget från inkomstskatt, för småinkomster vid sidan av den huvudsakliga inkomstkällan. Och politiker och myndigheter måste börja bejaka alla de innovativa tjänster som nya smarta it-lösningar möjliggjort.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen