Rättssäkra regler – en självklarhet?

Jag är orolig för rättssäkerheten. Länge tänkte jag nog inte den tanken alls i mitt arbete som chefsjurist och företrädare för försäkringsbranschen. För är det något som är en paradgren i vårt land så är det regelgivning. Eller som i vart fall hittills har varit det. Regeringen anförtror utredningsuppdrag åt kvalificerade utredare, regelförslag remitteras och Lagrådet granskar regeringens lagförslag. Regler beslutas med god framförhållning. Till detta kommer rimligen en stark ambition hos svenska staten att, efter samråd med berörda intressenter, påverka hur EU-rätten utformas.

Tyvärr ser jag sedan en tid en påtagligt försämrad kvalitet i regelgivningen. Det känns beklagligtvis som att avståndet har ökat mellan lagstiftaren och dem som har att följa regelverken.

Exempel? Ja, jag och mina branschkollegor får ibland höra att omfattande ny lagstiftning ska utredas internt i Regeringskansliet – med knappa resurser – i stället för inom kommittéväsendet. Det får konsekvenser för kvaliteten i regelgivningen, och det måste sägas. Det pågående genomförandet av EU-rätten om försäkringsdistribution är ett talande exempel.

Det handlar också om att departement och myndighet (Finansinspektionen) väljer att endast då och då hämta in synpunkter från branschen på pågående förhandlingslösningar på EU-nivå – och att det inte alltid tycks läggas tillräckligt med krut på att försöka få genomslag för viktiga svenska ståndpunkter. Även här är EU-rätten om försäkringsdistribution ett talande exempel.

En annan brist är att det sällan görs någon verklig analys av konsekvenserna av nya regler – kommer de att uppfylla sitt syfte, och till vilken kostnad osv.? Även om EUs regleringsprocess är komplex så måste alla berörda ta sin del av ansvaret: reglering får inte bli ett självspelande piano som rullar på utan närmare eftertanke.

Ett sista exempel är framförhållningen när reglering beslutas. Det blir faktiskt närmast parodiskt när riksdagen eller tillsynsmyndigheten beslutar omfattande regelverk med bara veckor kvar till ikraftträdandetidpunkten. Med så kort framförhållning tvingas tillämparnas lösningar bli sämre och dyrare – vilket jag vill hävda många gånger tyvärr går ut över konsumentskyddet. Några beklagliga exempel på detta fenomen är att riksdagen härom året beslutade regeringens proposition om rörelseregelverket Solvens II med sju veckor kvar till ikraftträdande – och propositionen som branschen hade att anpassa sina verksamheter till omfattade drygt 1 100 sidor. Ytterligare ett exempel är de nya penningtvättsreglerna – omfattande bl.a. en proposition om drygt 600 sidor – som riksdagen nyss beslutade med sex veckor kvar till ikraftträdande. Sådana flagranta tillkortakommanden i lagstiftningsprocessen måste rimligen mana även lagstiftaren själv till eftertanke.

Tillsammans med branschkollegor uppvaktade jag härom veckan finansmarknadsministern Per Bolund och Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen med brev med just de budskap som jag nu beskrivit. Breven innehåller konkreta förslag till hur regelgivningen bör ändras för att upprätthålla rättssäkerheten. Vi lyfter fram behovet av formella referensgrupper hos lagstiftaren för att säkra att väsentliga synpunkter kommer fram. Vi poängterar vikten av konsekvensanalys och betydligt bättre framförhållning. Det finns nordiska förebilder! För mig är det helt centralt att det vi kan benämna rättssäkra regler måste bygga på dessa fundamenta. Annars brister helt enkelt den demokratiska förankringen.

Vi från branschen inbjuder till dialog om rättssäkerhet. Låt oss hoppas att svaret från dem som till syvende och sist bär ansvaret har substans.

Johan Lundström är chefsjurist på Svensk Försäkring