Politiker ska inte leka företagare

När SOM-undersökningen vid Göteborgs universitet frågar svenskarna hur de bedömer olika offentliga verksamheter delas inga toppbetyg ut. Kanske är vi ett missnöjt folk, men när bara varannan medborgare är nöjd med äldreomsorg och kollektivtrafik och bara två av tre nöjda med grundskola och sjukvård skulle man tro att politikerna tyckte att allt krut behövde läggas på de offentliga kärnuppgifterna. Men så är det inte.

Trots åratal av hård kritik mot politiker som leker företagare fortsätter kommunerna att med skattesubventioner konkurrera med privata företag. I Landskrona föreslår liberalerna att alla kommuner i Sverige ska erbjuda enkla jobb till samtliga bidragstagare som finns i kommunen. Själva har de startat ett tvätteri där lönekostnaderna helt finansieras med statliga pengar inom ramen för Arbetsförmedlingens ”extratjänster”. I Hässleholm har kommunen beslutat om ett kommunalt monopol för fiberutbyggnad. Fyra av tio kommuner driver egna gym. Kommunala bussbolag kör turistbussar och parkavdelningar säljer plantor till allmänheten. Ett flagrant exempel, Stockholms försök att kidnappa tjänsten Tiptapp, skrev jag om i förra krönikan.

Sedan 2010 finns det regler i konkurrenslagen som ska förhindra osund konkurrens från kommuner. Men de reglerna har inte hindrat att vart fjärde företag uppger att de möter konkurrens från det offentliga. Lagen innehåller kryphål genom att den ger utrymme för verksamheter som anses interna eller som är anknutna till verksamheter som ligger inom kommunens kompetensområde. I stället för att försöka täppa till dessa kryphål har regeringen tagit fram ett förslag att kommuner ska få rätt att lämna anbud på avfallshantering i andra kommuner.

Nu ska i rättvisans namn inte bara kommunerna kritiseras. Staten äger en företagssektor som värderas till 570 000 miljoner kr. Där är det inte fråga om att man konkurrerar ut privata gym med skattesubventionerade hyror. Där finns banker, fastighetsbolag, telecomföretag, energiföretag och mycket annat som i kraft av sina goda politikerkontakter och en statlig ägare med lysande kreditvärdighet har en solklar konkurrensfördel gentemot de privata företagen.

Offentligt ägande och offentlig affärsverksamhet försvaras ofta med att det gynnar skattebetalarna. Det finns också en skenbar logik i att det är bra för allmänheten att kommunala företag täcker en del av sina fasta kostnader genom att sälja marginalprodukter på marknaden. Typ: ”När vi ändå har kostnaden för simhallen är det väl bra att vi drar in lite pengar till kommunen genom ett fik och ett gym – det blir ju också billigare för kunderna.” Eller: ”Om en statlig bank eller ett statligt energiföretag får lägre upplåningskostnader än ett privat så gynnar väl det alla.” Men så är det inte.

Lägre statliga upplåningskostnader beror på att staten har tillgång till skattebetalarnas plånböcker om något går fel. Vi har alla varit med och betalat för Vattenfalls dåliga brunkolsaffärer och dåliga köp av Nuon. Vi har alla betalat för Telias skumma affärer i Asien. Det är kommuninnevånarnas pengar som riskeras i satsningarna på gym, tvätterier, fiberföretag och annat. Och politikerna som leker med skattebetalarnas pengar tar inga egna ekonomiska risker. När de privata företagen har slagits ut har också pris- och kvalitetskonkurrensen upphört.

För politiker är fördelarna med offentligt företagande uppenbara. De statliga företagen ger ett avsevärt bidrag till finanserna som inte syns i skattetrycket. Offentliga företag innebär en välkommen avkoppling från den grå politiska vardagen, med arvoderade styrelseuppdrag och trevliga studieresor. För medborgarna framhävs vikten av att det finns företag med samhällsansvar som inte sätter vinsten främst, och dåliga affärer döljs i marginella höjningar av skattetrycket.

Det är inte svårförklarligt att det offentliga företagande är så utbrett som det är. Men det är svårförsvarligt. Och det enda sättet att få stopp på det är lagändringar och ändrade regler som både förhindrar osund konkurrens och offentligt ägande av vinstdrivande verksamheter. Problemet är inte att privata företag gör vinster i skattefinansierad verksamhet, problemet är att skattefinansiering används för att bygga offentligt ägda företag.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen