Har kommunal regeltillämpning blivit ett lotteri?

När kommunens räkning för min marklovsansökan damp ner i brevlådan fick jag en smärre chock. Det debiterades 4000 kr för att studera några ritningar gjorda av en arkitekt på mitt uppdrag och att sedan skicka ut ett standardbrev till mina fem grannar (som inte hade några synpunkter eller ens svarade på brevet).  Jag ringde upp förvaltningen och blev kopplad flera gånger innan någon kunde svara på hur uppskattningsvis 2-3 timmars handläggning kunde kosta så mycket. Inte ens handläggarna kände till hur avgiftssystemet fungerade, utan det var särskilda personer som skötte detta. Det visade sig att själva utskicket av brevet till mina fem (!) grannar hade en schablonavgift på drygt 1000 kr. Hur beräknades självkostnadspriset i detta fall?

Något år senare bestämde sig min arbetsgivare, NNR, för att göra en undersökning av kommunernas regeltillämpning när det gäller serveringstillstånd, miljöfarlig verksamhet, bygglov och en väg in för företagen. Frågorna vi ställde var raka och enkla; Hur lång tid tar handläggningen av ett på förhand specificerat ärende? Vad kostar tillståndet? Vad tar kommunen ut i tillsynsavgift? Har kommunen en servicegaranti? Resultatet som vi kunde presentera visar att verkligheten överträffar dikten och att jag kanske haft tur som betalat så lite i avgift för mitt marklov, även om jag förvisso inte är ett företag.

NNRs undersökning, visar att för samma typ av serveringstillståndsärende varierar handläggningstiden med nio veckor och avgiften i den dyraste kommunen var 14 gånger högre än i den billigaste. För en viss typ miljöfarlig verksamhet debiterar 89 procent av kommunerna en årlig tillsynsavgift, men bara en dryg tredjedel genomför årlig tillsyn på plats. En tredjedel av de svarande kommunerna uppgav att de inte med dagens resurser kommer att kunna lämna bygglovsbesked inom tio veckor som den nya plan- och bygglagen kräver.

Frågan som kan ställas i detta sammanhang är om vi verkligen har samma lagstiftning i hela landet? I teorin kanske vi har det, men inte i praktiken. Självklart måste vissa olikheter tillåtas men inte till vilket pris som helst. Jag vet av egen erfarenhet att kommunerna har en stor kompetens att sköta myndighetsutövning, men det är hög tid att de tar sig an några centrala frågor som rör förbättringar i företagsklimatet; Hur kan vi bli snabbare och effektivare? Kan vi lära av andra som är bättre? Vilka är våra kunder, och får de vad de betalar för? Slutligen, vad kan vi göra om de inte får det?

Det är så det skapas förutsättningar för människor och företag att växa.
Andrea Femrell, NNR