Bra att ha eller en reell nytta? Tankar om förslaget till ny statistik om hushållens tillgångar och skulder

NNR svarade nyligen på remissen om statistik over hushållens samlade tillgångar och skulder som återfinns i betänkandet SOU 2022:51. I betänkandet presenteras ett förslag omskapa ny statistik över svenskarnas samlade tillgångar och skulder. Det framgår av underlaget att ca 1700 företag skulle bli rapporteringsskyldiga.

Förslaget är omfattande: ett register som kan komma innebära att hundratals uppgifter om en genomsnittlig svensks varaktiga varor, finansiella tillgångar och skulder samlas in varje år. Därtill framgår av bilagan att det ska samlas en mängd extra understödsvariabler. Totalt kan det enligt Bankföreningens uppskattning komma att samlas in uppskattningsvis två till tre miljarder uppgifter per år. Dessa ska sedan lagras i en databas med personnummerbaserat innehåll och kunna samköras mot andra databaser och källor.     

Motiven är, så som de redovisas, ganska svepande och av övergripande karaktär, kopplat till att det skulle förbättra främst Riksbankens och Finansinspektions förutsättningar i arbetet med penningpolitik och finansiell stabilitet. Därtill lyfts det fram att för vissa forskare skulle det vara intressant att använda information för att kunna genomföra olika former av studier.

Att det ur akademiskt perspektiv kan vara intressant med en stor mängd data över medborgarnas samlade tillgångar och skulder är en sak. Men det är en oproportionerlig utgångpunkt med hänsyn till den stora kostnaden som följer på att samla in all aktuella data – som dessutom är känsliga utifrån integritetsperspektiv.

Det är därför svårt att se behovet av den totala kartläggningen över samtliga hushålls tillgångar och skulder utifrån det makroekonomiska uppdraget myndigheterna har för främst

penningpolitik och finansiell stabilitet. Idag används främst aggregat av data, medan här föreslås något helt annat: En mycket stor mängd data som ska publiceras fyra gånger per år och som dessutom är individuppgifter.

Det hade varit lämpligt med hänsyn till att denna information anses vara så operativt viktig att samtidigt redovisa i vilka beslut dessa individuppgifter kan få någon betydelse. Obalanser i olika individers enskilda ekonomier kan aldrig bli ett systemkänsligt fenomen på makronivå, och obalanser på enskilda marknader som exempelvis bostadsmarknaden är redan ett känt fenomen utan individuppgifter.

Enskilda individer som hamnar på obestånd fångas ju i allt väsentligt upp av civilrättsliga åtagande och deras skulder kan i slutändan bli föremål för ärenden hos Kronofogden där det redan finns statistik över frågor om obestånd.

Hos Skatteverket finns redan uppgifter om enskilda individers samlade inkomster år för år, och detta är offentliga uppgifter. Denna typ av information borde vara fullt tillräcklig för att på aggregerad nivå se hur inkomsterna över tid utvecklas för individer och olika typer av hushåll.  

Det är därför mycket svårt att se det operativa värdet av att olika myndigheter fyra gånger per år kan se hur exempelvis enskilda individers sparande i detalj utvecklas eller om bostadslån läggs om. Uppgifter som idag skyddas av banksekretess, vilket indikerar att uppgifterna anses åtföljas av högt skyddsvärde.

Erfarenheterna från NNRs mer än 40-åriga arbete med uppgiftlämnade visar att det är lätt att införa nya uppgiftskrav, men när kraven väl finns på plats tas de nästan aldrig bort. Olika särintressen kan alltid legitimera att just deras behov är så unikt dessa uppgifter måste fortsätta att samlas in. Statistik är en form av kollektiv nyttighet och efterfrågan kommer därför alltid att öka över tid, eftersom marginalkostnaderna för användarna i princip är noll.

Kostnaderna bärs i stället av det offentliga och framför allt av uppgiftslämnarna. Det är därför viktigt att grundligt analysera möjliga alternativ och dess olika konsekvenser innan det fattas några beslut om att införa nya uppgistskrav. Ändå saknas i princip frågan om alternativa lösningar i framställningen. Utredningen belyser inte ens varför dessa uppgifter måste redovisas kvartalsvis, trots att dynamiken mellan tillgångar och skulder sannolikt är väldigt låg för majoriteten av individer.

Om intresset finns, av något sakligt skäl, att kartlägga förändringar av medborgarnas samlade tillgångar och skulder kan det lämpligen göras med en surveymetodik med utgångspunkt i en undersökning med ett representativt urval. Det finns inget skäl till att en mycket kostsam totalundersökning kan vara det enda alternativet som kan ge en rättvisande bild över svenska individers samtalade tillgångar och skulder. Urvalsundersökningar används ju i andra statistiska sammanhang, även för komplexa områden.

Förslaget saknar proportioner mellan berörda intressen och relevansen av vad informationen som sådan skulle kunna medföra i slutändan. Kostnaderna för uppgiftslämnarna skulle bli högst betydande och direkt oproportionella. Därtill får information som sådan anses vara väldigt känslig utifrån integritetsperspektiv, och läckage kan inte uteslutas.

Vi får därmed hoppas att förslaget hamnar i Sverkers soptunna eller i de djupa korridorerna under Regeringskansliet!