Avgifter för livsmedelskontroll – Vad händer när företagarna inte får vad de betalar för?

Livsmedelskontrollens mål är att konsumenterna ska få säkra livsmedel, att de inte ska bli vilseledda och att informationen om livsmedel ska vara tillräcklig och enkel att förstå. Genom en riskklassificering räknar kommunerna ut vilket schablontid som ska användas för kontroller och vilket schablonbelopp som ska faktureras för att finansiera kontrollverksamheten. Avgifterna faktureras i förskott. Detta är i sig märkligt – alla som fakturerar per timme vet att man fakturerar löpande eller i efterhand, inte i förskott.

En avgift förutsätter en motprestation, annars är det i konstitutionell mening istället en skatt. Motprestation ska i dessa fall bestå i effektiva och regelbundna kontroller. I somliga fall anses det tillräckligt med en s.k. ”kollektiv motprestation”. Vad gäller livsmedelskontroller är det dock slutkonsumenterna som kollektiv och inte livsmedelsföretagarna som primärt gynnas, varför resonemanget om kollektiv nytta inte borde kunna vara tillämpligt. Så som avgiftssystemet nu är utformat borde varje livsmedelsföretagare därför ha rätt att kräva effektiva och regelbundna kontroller. Många kommuner bedriver tyvärr ineffektiva och oregelbundna kontroller.

Följande är några exempel på fall som Centrum för rättvisa drivit när kommuner inte levererat vad de tagit betalt för:

Korvgubben Pontus Göransson fick först ingen kontroll alls under flera år. Sedan höjde Göteborgs stad kontrolltiden till det dubbla, men utförde ändå inte någon kontroll. När Pontus ville ha tillbaka sina pengar avslogs kravet med motiveringen att man hade planerat en ”revision”. Revisionen utfördes sedan hemma hos Pontus när korvlådan, som mäter 90x90x50 cm, var avstängd. Detta tog enligt kommunen en timme och 20 minuter. Revisionen tog dock totalt 16 timmar och 20 minuter.  Resterande 15 (!) timmar ägnades åt ”för- och efterarbete”. Genom denna revision ansåg kommunen att all den tid som man hade som ”skuld” till Pontus hade konsumerats. Förvaltningsrätten i Göteborg godtog kommunens argument efter att Pontus hade överklagat kontrollavgiften.

Korvgubben Mikael Andersson fick tillstånd att bedriva gatukök och i samband med godkännandet utfördes en 15-30 minuter granskning av köket. Något kontrollbesök blev det emellertid inte förrän Mikael Andersson själv ringde och krävde att kommunen skulle komma och utföra en kontroll.  Inspektörerna kom ut och arbetade då i max 15-30 minuter på plats. Mikael Andersson lade så småningom ner sin verksamhet, men krävde återbetalning av det belopp som han ansåg borde finnas på ett ”kontrollskuldkonto” eftersom han betalat för 24 timmars kontroller under årens lopp. En sådan talan visade sig dock vara omöjlig med hänvisning till att Mikael Andersson skulle ha överklagat kontrollbesluten istället. Men eftersom besluten och fakturorna kommer i början av året och det är först i slutet av året man vet om man fått någon kontroll är en sådan ordning omöjlig.

I fallet med restaurangen Lagmark Gastronomi hade man mellan 6,5-10,5 timmar innestående ”kontrollskuld” hos kommunen. Man ansåg därför att man inte hade anledning att betala nästföljande kontrollavgift som avsåg sex timmars kontrolltid. Lagmark yrkade därför att avgiften skulle efterskänkas alternativt sättas ner till ett belopp som var skäligt. Kommunen bestred och menade att man, liksom i Pontus Göranssons fall, skulle göra en revision och på det sättet konsumera kontrollskulden. Lagmark vann dock i en principiellt viktig dom när Förvaltningsrätten i Malmö satte ner avgiften till hälften. Man noterade även att det aldrig ens blev någon revision. Helsingborgs kommun valde att inte överklaga. Domen har därefter använts som inspiration för domare i andra fall.

Vad illustrerar då dessa fall för problem? Dels förfelas hela syftet med effektiv och regelbunden kontroll om kommunerna inte genomför någon kontroll på flera år. Slutkonsumenten kan inte vara säkra på kvaliteten på maten. Men det innebär också onödiga konkurrenshinder för småföretagare när man betalar avgifter utan att få något tillbaka. Det är många korvar som Pontus Göransson måste sälja för att kunna betala för kommunens fakturor.

Sebastian Scheiman är jurist på Centrum för rättvisa