NNR 40 år: Regler, något att brottas med

Det vi oftast tänker på när vi hör ”regler” är krångel. Här i Blekinge var det exempelvis ett par som återuppbyggde en bastu på Guö, öppnade upp den för allmänheten att använda. Men så kom regelstyret och förkunnade att denna styggelse måste rivas. Byggd på helig mark. Det var Miljöförbundet, länsstyrelsen samt mark- och miljödomstolen som bestämde.

Enligt deras regelböcker skulle friluftslivet påverkas negativt av bygget. Och hela den Höga Visan om strandskyddet etc.

För regler är regler. Visserligen skulle det kunna finnas ett undantag för byggen som formellt inkräktar på områden som ska vara öppna för allmänheten, om etableringen förbättrar detta goda.

Men tänk, som vi förväntas säga, om alla bygger en bastu strandnära?

Några av oss läser inte in enbart regelstyret i detta, utan erinrar oss samtidigt att det där med bastubad varit en lång kamp som folket fört mot överheten. Och då har det inte handlat om formella regler utan de informella, det område som vi förknippar med ”moral”, ”kultur” och ”värdegrund”.

Bastukulturen har alltid funnits i mänsklighetens historia. De som skrivit utmärkt om detta är Jens Linder & Stefan Wettainen i sin ”Bastu” (Polaris, 2019).

Redan våra förfäder på stenåldern ibland tog sig ett svettbad. Det gick bra att ha samma byggnad för att röka kött eller förvara döda i avvaktan på begravning.

Om något sådant skulle uppdagas idag, då skulle länsstyrelsen kalla in hemvärnet …

Bastun ansågs dessutom vara ett heligt territorium och folk hade samma rättsliga skydd där som de hade i kyrkorummet.

Men sen hände något. Moralens väktare bytte skepnad. In skrider puritanerna med religionen i släptåg. De såg bastu som djupt osedligt eftersom kvinnor och män badade tillsammans. Präster och andra uppfostrare bekämpade därför bastukulturens kollektiva sida. Och på den vägen är det. Idag har bastubadandet blivit allt mindre en folklig gemenskap och allt mer en individuell angelägenhet. Det händer till och med att folk badar bastu i badbyxor!

Vad vi kan lära oss av detta är att det finns formella och informella regler som styr tillvaron.

Kampen mot de skrivna och av staten beslutade reglerna må vara oss mer eller mindre övermäktiga. Men de går att ändra på. Mycket lättare än det går att göra om hur exempelvis tjänsteman sedan använder regelverket.

Exempelvis finns det i den nya regeringen mycket lovande formuleringar om att de ska öka trycket för att förenkla och förbättra reglerna för företagen. Men förhoppningsvis tar de också en titt på hur olika samma regel kan tillämpas olika av förvaltningarnas anställda. Men det är också intressant att fundera över hur ”regelkulturer” kan göras mer rationella.

En oroande tendens i Sverige är den ökade graden av ”juridifiering”. Detta med övertro på lagstiftare och regelskapare är dels en gammal påverkan från kontinenten, ett ”preussiskt” arv, dels också ett utslag av amerikaniseringen av Sverige.

Alla som haft någon att göra med amerikanskägda medieföretag exempelvis, vet att det sannolikt innebär en underskrift på 20-sidiga dokument …

Och här kommer frågan om bastun på Guö in som ett bra exempel. Det är något som inte bara handlar om fyrkantiga regler beslutade av politiker. Utan bastukulturen är något som vanligt folk bär fram, inte sällan i konflikt med överheten. Just nu är nog läget att var och en förväntas bygga sin privata bastu istället för att beblanda sig med andra. Det tycker jag är synd eftersom det leder till att en viktig del av det civila samhället riskerar att utarmas.

Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör socialdemokratiska Sydöstran, Blekinge.

Läs Stig-Björn Ljunggrens jubileumsessä ”Regler på gott och ont” här.