75 000 nya jobb
Varje år har 4 246 extra jobb skapats i företag med 5-9 anställda genom möjligheten att undanta två arbetstagare från sist-in-först-ut-principen i Lagen om anställningsskydd, LAS. Detta enligt en ny studie från Entreprenörskapsforum. Undantaget som gäller företag med mindre än 11 anställda infördes år 2001. Det innebär att denna lilla ruckning av reglerna i LAS hitintills kan ha skapat jobb för över 75 000 personer!
Enligt en färsk SIFO-undersökning utförd på uppdrag av Svenskt Näringsliv svarar mer än varannan företagare att LAS har hindrat företagets utveckling och tillväxt, och sju av tio företagare anser att lagstiftningen har inverkat negativt på viljan att tillsvidareanställa.
Andra studier visar att två-undantaget i LAS ökade produktiviteten och minskade sjukfrånvaron. Till detta kommer en ständig ström av vittnesmål från företagare om olika negativa effekter av den nuvarande lagstiftningen. Att LAS utgör ett hinder för företagens och hela ekonomins tillväxt måste betraktas som väl belagt. Det var inte heller av omsorg om företagen eller den ekonomiska utvecklingen som lagstiftningen infördes i mitten av 1970-talet, utan av omsorg om arbetstagarna. Men hur är det egentligen med det?
Enligt en SIFO-undersökning i våras tycker hälften av alla anställda att trygghet på jobbet skapas genom att deras kompetens och arbetsinsats är viktig för företaget de arbetar på. Bara 10 procent tycker att anställningstiden är viktigast, och inte fler än 8 procent framhåller vikten av en stark facklig organisation på arbetsplatsen. En annan opinionsundersökning från DN/Ipsos, också den före riksdagsvalet, visade att det finns stöd i väljarkåren för en förändring av turordningsreglerna. Där är ungefär 5 av 10 positiva till att arbetsgivarna får större inflytande över vem som ska behålla jobbet vid arbetsbrist.
Det förefaller alltså som att varken företagare eller arbetstagare håller den nuvarande lagstiftningen om anställningsskydd högt. När OECD för ett par år sedan kom med en rapport om svensk arbetsmarknad rekommenderades också Sverige att lätta på reglerna i LAS. I stället hotar nu en utvidgning genom att LAS-åldern höjs från 67 år till 69 år. Så den återstående frågan är varför ingen liberalisering sker.
Svaret är välkänt: motståndet från de fackliga organisationerna. Med nuvarande ordning kan företag med kollektivavtal genom förhandlingar med facket få igenom undantag från turordningsprinciperna. Det här ger facken en maktposition som utnyttjas för att pressa företagen att friställa färre personer och/eller ge dem som friställs bättre villkor. Och inte minst viktigt: för facken är denna maktposition ett avgörande argument vid den egna medlemsrekryteringen. Arbetstagare är väl medvetna om att om de inte själva är med i facket så är engagemanget begränsat för att de ska skyddas vid en facklig förhandling om neddragningar.
I åratal har arbetsgivarorganisationerna försökt få till stånd förändringar i LAS genom samtal med facken om alternativa sätt att erbjuda arbetstagarna trygghet – främst genom insatser för att underlätta omställningen till andra jobb. Men det är knappast där skon klämmer. LAS har gett de fackliga organisationerna en maktposition som de inte är villiga att släppa bara för att det skulle ligga i företagens och arbetstagarnas intresse. Det snöda egenintresset väger tyngre. Och det kan nog bara påverkas med hjälp av lagstiftning eller ett mycket generöst erbjudande från arbetsgivarsidan – inte bara till de anställda utan också till fackföreningarna.
Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen