Regler är ingen trygghetsgaranti

”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige.” Det är socialdemokraternas övergripande slogan inför höstens val. En central del i detta byggande av ett tryggare Sverige är en handlingsplan för tryggare jobb. Antagligen är det ganska få människor som vill ha otryggare jobb, så det verkar klokt att satsa på trygghet. Tyvärr utgår handlingsplanen från det gamla tankefelet att det är regler som skapar trygghet.

Under efterkrigstiden var den svenska fackföreningsrörelsen unik i sitt bejakande av en snabb strukturomvandling i näringslivet. Löneökningar tilläts slå ut lågproduktiva branscher och offentliga insatser underlättade byten till bättre betalda jobb. Modellen fungerade rätt väl under de gyllene tillväxtåren fram till 1970-talet. Men när lönenivåerna hade blivit för höga och svensk konkurrenskraft för låg, blev det ont om högbetala jobb för industrikrisens arbetssökande att gå till. Svensk arbetarrörelse ändrade fokus till trygghet och fackföreningsrörelsen vände sig till staten för hjälp. Resultatet blev bland annat LAS, lagen om anställningsskydd. För företagarna har förändringen inneburit en växande djungel av regler som gjort det svårare och mer riskfyllt att anställa. Detta utan att någon kunnat visa att tryggheten på arbetsmarknaden är större nu än under den tid när omställning stod i fokus.

Socialdemokraternas program för trygga jobb består av tio punkter med 40 delförslag. Alla förslag utom ett gäller nya eller skärpta regler och kontroller. Ett enda förslag handlar om ”bättre system för kompetensförsörjning, omställning och rehabilitering på arbetsmarknaden”. Skulle denna våg av nya regler förbättra tryggheten?

I Sverige är det, jämfört med många andra länder, relativt lätt att minska personalstyrkan vid arbetsbrist. Däremot är det svårt, eller dyrt, att säga upp medarbetare som inte är tillräckligt kompetenta. Det här har skapat en falsk trygghet för de anställda. Ett tillsvidarejobb i ett lönsamt företag eller i det offentliga har uppfattats som en livstidsgaranti för säker försörjning. Det är det inte, vilket många bittert fått erfara. Omställningstakten på arbetsmarknaden ökar hela tiden och ingen, absolut ingen, har ett säkert jobb. Den insikten skulle kunna skapa en förståelse för att verklig trygghet bara kan skapas av den anställde själv genom att bibehålla och utveckla sin kompetens och anställningsbarhet. Fackliga organisationer, arbetsgivare och det offentliga skulle kunna utveckla metoder för att underlätta detta.

Nu kommer i stället kraften att läggas på regelverken. Det första förslaget i socialdemokraternas handlingsplan för trygghet är att avskaffa möjligheten till allmän visstidsanställning. Enligt nuvarande regler kan en person anställas på visstid under maximalt 24 månader under en femårsperiod innan anställningen övergår till en tillsvidareanställning. Ungefär 15 procent av de anställda i Sverige har visstidsanställningar (då ingår också vikariat, säsongsanställningar och provanställning) och så har det sett ut de senaste 15 åren. För en arbetsgivare är en visstidsanställning ofta en försäkring att kunna rätta till en felrekrytering. För en arbetstagare är det en möjlighet att visa vad man duger till. Varje kvartal går 80 000 personer från visstid till tillsvidareanställning. Denna sluss in på arbetsmarknaden hotar nu att stängas. För de som står utanför arbetsmarknaden skulle det drastiskt öka otryggheten i att inte få något jobb. En del av dem med visstid skulle säkert få sin tillsvidareanställning snabbare, men en och annan skulle säkert förlora sitt jobb snabbare. Nettoeffekten på tryggheten vet ingen, men effekten på arbetsmarknaden blir fler arbetslösa.

Ett anställningsavtal måste naturligtvis innehålla tydliga regler för löne- och arbetsvillkor. Det är också vad kollektivavtalen ger – om än ibland väl detaljerat. Det skapar en trygghet om vad som gäller. Men att skapa en falsk anställningstrygghet med nya regelsystem är bara att öka den verkliga otryggheten. Anställda invaggas i tron att det är reglerna och inte den egna kompetensen som är avgörande för hur säker man kan vara på att kunna försörja sig. Politiker, fack och arbetsgivare tvingas käbbla om regelsystem i stället för att utveckla reformer för livslångt lärande och bättre matchning på arbetsmarknaden. Där behövs inte i första hand regler utan bättre finansieringslösningar, bättre utbildning och bättre arbetsförmedling.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen