Livet är arbete är livet

Under de århundraden då nästan alla människor var jordbrukare, jägare eller småhantverkare var arbetet en integrerad del i deras liv. Först med industrialismens genombrott blev det en tydlig skiljelinje mellan arbetstid och fritid som reglerades av fabriksvisslan. Nu är vi sedan flera decennier inne i en process där den skarpa skiljelinjen är på väg att suddas ut. Det bekymrar många experter, byråkrater och politiker. Å andra sidan har det inneburit en lättnad för väldigt många andra yrkesgrupper.

Folk låser inte in huvudet i omklädningsskåpet när de kommer på morgonen, sade en klok företagare till mig en gång. Han hade insett att om han skulle kunna rekrytera medarbetare till sitt industriföretag var han tvungen att ge dem meningsfulla och kvalificerade arbetsuppgifter. Och ett meningsfullt och kvalificerat jobb tänker man på också utanför den lagstiftade arbetstiden. De flesta tycker att det är en tillgång att ha ett jobb som är engagerande. Men det finns också en professionell klagokör som försörjer sig på att påtala risker och kräva regleringar.

Under våren har Arbetsmiljöverket publicerat två rapporter om utvecklingen i arbetslivet som ett antal forskare ser den: Nya sätt att organisera arbete – betydelsen för arbetsmiljö och hälsa och Gränslöst arbete – En forskarantologi om arbetsmiljöutmaningar i anknytning till ett gränslöst arbetsliv. I båda studierna är perspektivet att det är problematiskt och farligt att en tidigare skarp gränslinje mellan arbete och fritid håller på att luckras upp. Ungefär samtidigt med dessa studier har fackförbundet Unionen kommit med en undersökning av hur arbetssituationen ser ut för mer än 2 700 privatanställda tjänstemän. Inte helt oväntat ser den enligt Unionens ordförande Martin Linder inte bra ut.

Vad ska då göras för att människor ska må bättre? I en debattartikel i Metro nyligen skriver Unionens ordförande: ”Sedan två år tillbaka finns ett kraftfullt regelverk på plats som förkortas OSA. Regelverket består av en rad olika krav som ställs på arbetsgivarna för den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. OSA är lika bindande som lag, men trots det är det endast vart tredje företag som tillämpar reglerna i praktiken. Det är anmärkningsvärt.”

Regelverket som syftas är Arbetsmiljöverkets Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4), föreskrifter. Under massiva protester från företagare började det gälla från och med den 31 mars 2016 och det reglerar kunskapskrav, mål, arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling. Som komplement till föreskrifterna publicerade Arbetsmiljöverket också en vägledning på 90 sidor plus kampanjfilmen ”Utmaningen – en film om den sjuka jobbstressen”. Även här är perspektivet att arbete gör oss sjuka och att sättet att undvika detta är regler. Om det är rätt att regelverket inte tillämpas av mer än vart tredje företag beror det nog snarare på att regelverket är omöjligt och onödigt än på obstruerande företagare.

Är det konstigt att människor säger att de känner sig stressade av sitt jobb ibland? Är det ett problem att en del kollar sina mail – där privat och jobb ofta blandas – före frukost? Är det verkligen en nackdel att kunna bli nådd på mobilen? På Unionens hemsida står det: ”Din jobbstress är arbetsgivarens ansvar, reglerad i bland annat lag och föreskrifter.” Men är det rimligt?

Det finns alltid hur mycket som hels att göra, hur många som helst att hålla kontakt med och hur mycket som helst att oroa sig för och bli stressad av. Arbetet är en del av livet och hur vi hanterar det måste i första hand vara vårt eget ansvar. Att med lagstiftning tvinga arbetsgivare att ta ansvar för våra liv är inte bara dumt och fåfängt – för de allra flesta är det också en motbjudande idé.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen