Hellre en bostadsdröm som uppfylls än en drömbostad man aldrig får

Enligt Sveriges Byggindustriers prognoser kommer antalet påbörjade bostäder att minska från 65 000 förra året till 46 000 nästa år. Boverket har räknat med att det behöver byggas ca 80 000 bostäder per år de närmsta sju åren. På Näringsdepartementet sitter bostadsministern Peter Eriksson och kämpar med stödprogram för att få upp bostadsbyggandet. På finansdepartementet sitter hans partivän Per Bolund och bromsar byggandet. Den ene har ansvar för antalet bostäder den andre för priset på bostäderna. Att det finns ett samband mellan pris och kvantitet på en marknad tycks herrarna omedvetna om. Kanske för att bostadsmarknaden sedan mer än ett halvsekel aldrig fungerat som en normal marknad.

Varför byggs det bara 45 000 bostäder om det behövs 80 000? Därför att behov och efterfrågan inte är samma sak. Behovet, enligt Boverket, bygger på prognoser för befolkningsutveckling och hushållsbildning. Efterfrågan bygger på vad människor vill och har råd att köpa. Och byggföretagen kan inte bygga det människor kan betala för eftersom bostadsbyggandet är sönderreglerat.

Bostadsbyggandet regleras främst genom plan- och bygglagen och det kommunala monopol på detaljplaner och bygglov som den ger kommunerna. När detaljplaneprocessen väl avslutats – efter drygt fem år i Stockholms innerstad – kommer nästa regelkrångel: Boverkets byggregler. IKANO Bostad ville för något år sedan bygga en klimatsmart tvåa på 44 kvm som skulle kunna hyras ut för 6 840 kr i månaden. Byggreglerna tvingade dock fram förändringar som skulle ha kostat 3 000 kr per månad. För det skulle hyresgästen ha fått större ytor framför kapphyllan och en garderob samt en standarddörr, längre diskbänk och matplats i köket i stället för i vardagsrummet, större plats att bädda en dubbelsäng från två håll och plats att ställa torktumlaren bredvid tvättmaskinen i stället för ovanpå, samt en ”tyst sida” i 50 procent av bostadsrummen.

Boverkets byggregler är 155 sidor med detaljregler för att det ska byggas bostäder som människor inte har råd med. Vi är inte tvungna att köpa en rymlig och säker Mercedes i stället för en liten Fiat, och vi måste inte äta nyttig färsk fisk i stället för korv. Men när det gäller bostäder kan inte politikerna låta bli att peta i våra val. Den detaljregleringen har tillsammans med hyresregleringen tvingat ungdomar att bo kvar hos sina föräldrar långt upp i vuxen ålder eller att föra en nomadtillvaro i dyra andrahandslägenheter. Den har skapat bostadssegregation och hämmat storstadsregioners och hela landets ekonomiska tillväxt. Trots decenniers försök med nya subventioner, bidrag och regleringar är det fortfarande bostadsbrist. Och det kommer det att vara så länge som en fin och dyr bostad anses vara en rättighet som politikerna ska tillhandahålla till en låg kostnad.

Mängder av utredningar har under årens lopp visat att bostadsmarknaden måste avregleras för att råda bot på mer än halvsekelgamla problem. Men en avreglering skulle skapa vinnare och förlorare och ingen politiker vill bli sittande med en stor grupp missnöjda hyresgäster som redan har förmånliga hyreskontrakt. En garvad politiker som Peter Eriksson aktar sig noga för att bostadspolitiken ska bli en valfråga. Då är det enklare att återigen lova att rekordmånga fina bostäder till de bostadslösa ska byggas. Kanske någon modig politiker borde försöka sig på att förklara att man inte blir förlorare för att man inte längre kan vinna på en reglering. Man blir bara en före detta vinnare. Däremot skulle många verkliga förlorare på dagens regleringar få en ärlig chans att lösa sina bostadsproblem vid en avreglering. Kanske med en lite kortare diskbänk och lite trängre vid kapphyllan än de och politikerna drömde om, men bättre än andrahandskontrakt, boende i föräldrahemmet eller på orter där det inte går att finna arbete.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen