Vilse i skogen

Ungefär 70 procent av Sveriges landyta täcks av skog. Under hela 1900-talet var tillväxten större än avverkningen och allt tyder på att den utvecklingen fortsätter. Mot den bakgrunden skulle man kunna tro att det finns tillräckligt med skog för alla intressen, men så är det uppenbarligen inte. Under senare årtionden har miljö- och naturintressen allt ljudligare kolliderat med ekonomiska intressen. I den nyutkomna ESO-rapporten Skydda lagom – om miljömålet Levande skogar av Magnus Nilsson, presenteras olika förslag att lösa målkonflikter i skogsnäringen.

Ett förslag är att skogsägare som levererar till virkesförbrukande anläggningar ska betala en ”naturvårdsavgift” till en fond som ska finansiera intrångsersättningar i samband med att naturreservat och biotopskyddsområden bildas. Det förslaget är lika bisarrt som den nuvarande ordningen där skogsägare kan förbjudas att avverka skog utan att få någon ersättning för detta om avverkningen hotar ett artskyddsintresse.

Redan 2016 meddelade Skogsstyrelsen regeringen att artskyddsförordningen borde utredas eftersom regelverket behöver vara rättssäkert, effektivt och tillämpbart. Från riksdagens Miljö- och jordbruksutskott har det också föreslagits att både artskyddsförordningen och ersättningsmodeller vid skyddande av skog ska ses över. Men att skogsägarna själva skulle betala sin egen kompensation hade knappast föresvävat utskottets representanter.

Naturligtvis har många skogsägare som sett hur deras kapital plötsligt blivit värdelöst reagerat starkt mot detta. Anders Göransson, skogsägare och heltidsskogsbrukare i Hälsingland, har fått avverkningsförbud för sin skog två gånger inom loppet av två år. Samma sak drabbade hans grannar. Skogsstyrelsen motiverar sitt beslut med att tillgängliga skogsdata visar att arealen skog i området med liknande egenskaper är starkt begränsad. Det betyder enligt Skogsstyrelsen att lavskrikan har dåliga förutsättningar att etablera nya revir i närområdet.

Enligt Wikipedia är Lavskrikan en stannfågel som förekommer över större delen av den norra barrskogsregionen från Skandinavien, genom Ryssland österut till Stilla havet. Det låter inte som att det är en hotad art och den är inte rödlistad. Men tydligen är det skogsägarens skyldighet att antingen garantera lavskrikan ett boende i närområdet eller låta den behålla sin bostad.

Trots ett intensivt motstånd från näringslivet drev en socialdemokratiskt ledd regering 1983 igenom ett löntagarfondsförslag där företagen skulle betala sin egen socialisering. Löntagarfondernas saga blev kort och saknad av ingen. Desto märkligare med ESO-rapportens förslag som är samma andas barn. Det visar på en fullständig avsaknad av respekt för äganderätten.

Det är politikens uppgift att balansera olika samhällsintressen och att det kan leda till vissa inskränkningar i äganderätten är en väletablerad uppfattning i det svenska samhället. En lika väletablerad uppfattning är att den som får sin äganderätt berövad eller inskränkt ska kompenseras på ett rimligt sätt. Vad som är rimligt kan ofta diskuteras, men att skogsägare inte ska få någon kompensation – eller betala sin egen kompensation – är klart orimligt. Dessutom leder det till en felaktig avvägning mellan naturintressen och ekonomiska intressen.

Rörelsen att bevara allehanda naturintressen är mycket stark i Sverige. Men när den rörelsen fritas från eget betalningsansvar slår den helt fel. Så länge som någon annan står för notan är det lätt att kräva. Det är först när man själv ska vara med och dela notan som betalningsviljan testas. En levande natur är ett allmänintresse och då är det också allmänheten som ska betala för det via skattsedeln. ESO-rapportens förslag att bara de som är skogsägare ska betala för att lavskrikan valt att häcka i en skog är absurt. Lika absurt som den nuvarande ordningen att det är just ägaren av skogen med lavskrikan som ska betala.

Tankefelet i ESO-rapporten är att den som brukar en skog orsakar miljökostnader som genom avgifter ska återspeglas i priset på skogsprodukter. Men i själva verket är det ju tvärtom! Den som placerar sitt kapital i en skog och sedan brukar den gör en insats för natur och miljö. Om alla vi som inte äger skog ändå har synpunkter på hur den ska skötas och se ut, är det också rimligt att vi är med och betalar för det. Eller också får vi köpa en egen skog med plats för de fåglar som just vi själva värnar om.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen