Rätt men ingen rättighet att vara företagare

Numera händer det – om än alltför sällan – att politiker hyllar entreprenörskap och företagare. Men när orden ska omsättas i regelverk som sätter ramarna för företagandet, förvandlas den positiva attityden till misstänksamhet och kontrollanda. Ett av många exempel på detta är F-skatteutredningen som presenterade ett delbetänkande under sommaren. Syftet med utredningen var att bl. a. utreda på vilka sätt (inte om!) F-skattesystemet kan missbrukas för att undvika skatter och avgifter.

I delbetänkandet hävdas att: det förekommer falska företagare men omfattningen är oviss, det finns behov att minska risken för skattefusk samt att det saknas en gemensam syn på vad som avses med egenanställning.

För den som undrar vad en falsk företagare är så är det enligt utredningen en person som uppträder som egenföretagare med F-skatt men som arbetar under anställningsliknande förhållanden och som skulle beskattas i inkomstslaget tjänst. Den som är godkänd för F-skatt ska själv betala in skatter och avgifter. Utredningen konstaterar att: ”Resultatet i en enskild näringsverksamhet beskattas som förvärvsinkomst hos den fysiska person som bedriver verksamheten.” Om en person vill betrakta sig som företagare eller anställd borde alltså vara egalt för Fiskus kan man tycka. Men så enkelt är det inte.

”Ordning och reda, både på arbetsmarknaden och i skattesystemet, är grundläggande för den svenska modellen”, sade finansminister Magdalena Andersson när utredningen tillsattes. Och då får det inte finnas några falska företagare som själva anser sig vara företagare. För att inte vara en falsk företagare måste verksamheten bedrivas självständigt, och då gör Skatteverket en helhetsbedömning baserad på: antalet uppdragsgivare, uppdragens längd och omfattning, om uppdragstagaren har specialkompetens, om uppdragstagaren är skyldig att själv utföra uppdraget, vem som håller med arbetsredskap och lokal, uppdragstagarens bundenhet av instruktioner och direktiv beträffande sättet för arbetets utförande, och graden av den ekonomiska risken som uppdragstagare tar i sin verksamhet.

Denna sorteringsmani från Skatteverket har hindrat, och kommer att hindra, tusentals människor från att försörja sig själva. För många är en enskild firma det enklaste sättet att pröva vägen som företagare. Det kan gälla allt från unga entreprenörer som vill ta de första stegen till något som ska bli ett större företagsbygge, men det kan också gälla alla dem som har en annan huvudsaklig inkomstkälla men som vill extraknäcka, dryga ut sin pension, tjäna lite på sin hobbyverksamhet eller hellre få arbeta som en fri agent än som anställd. Gemensamt för alla är viljan att själv ta ansvar för sina inkomster och inte vara beroende av en arbetsgivare. Men många har kanske bara en uppdragsgivare till att börja med.

I SEBs Välfärdsbarometer 2018 undersöks svenskarna inställning till frilansande, eller s.k. gig-jobb som i regel kräver F-skattesedel. Tre av fyra anser att gig-jobb ät ett sätt att leva som man vill, men bara en av fyra vill hellre vara frilansare än fastanställd. Det som håller tillbaka är oron för lägre ersättningar i socialförsäkringssystemen och svårigheten att få banklån. Det hade varit mer angeläget att utreda hur de regelsystemen kan förändras så att denna vilja att leva som fria företagare kan blomma ut, än att utreda hur företagarandan ska snöpas med regler för vem som ska klassas som företagare. Inte minst alla politiker som månar om statens skatteintäkter borde fundera på hur egenföretagande kan förlänga förvärvsarbete upp i åldrarna. Nu sker det med lagstiftning som ska förlänga anställningsförhållanden, men många företag och anställda skulle föredra flexibiliteten som frilansande skulle medföra.

I Sverige finns ett utbrett rättighetstänkande. Men märkligt nog omfattar det främst rättigheter att få saker – inte att göra saker. Politiker talar gärna om rätten till bostad, rätten att inte diskrimineras, rätten till jobb, rätten till en bra pension och till alla andra socialförsäkringar. Men rätten att vara företagare förnekas många människor. Detta, om något, är kränkande för dem som direkt drabbas och det skadar oss alla att viljan till företagande snöps.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen