Vinst är ingen förlust

Den enes bröd är den andres död, är ett gammalt svenskt ordstäv. Numera tolkas det väl sällan bokstavligt, men det speglar föreställningen att om någon gör en vinst måste någon annan ha gjort en förlust. Denna idé exploateras nu ogenerat av regeringen och Vänsterpartiet i propositionen om vinstreglering i privata välfärdsföretag. Att det var helt klart att riksdagen inte skulle rösta igenom förslaget hindrade inte den politiska vänstern från att försöka kamma hem politiska poäng på en fördom som verkar vara nedärvd i den svenska folksjälen.

Naturligtvis behöver den enes vinst inte vara den andres förlust. Marknadsekonomin har en fantastisk förmåga att skapa ekonomisk tillväxt som gör att alla får det bättre. Det är möjligheten att göra vinster som är drivkraften bakom denna utveckling. Ändå verkar det vara så svårt för många att försvara vinster.

Om det är fara för att ett regelverk införs som är avsett att ha vansinniga effekter är det viktiga inte om regelverket är finurligt eller klumpigt. Det viktiga är att den grundläggande idén bakom regelverket är feltänkt och därför bör bekämpas. Trots detta har mycket av kritiken mot Reepalus förslag skjutit in sig på frågor om vilket vinstmått som har använts och att vinstbegränsningen är för drakonisk. Debatten påminner lite om den tidiga debatten om löntagarfonder då det också diskuterades om fondförslagen var för långtgående och det till och med presenterades alternativa mindre långtgående förslag till löntagarfonder. Men löntagarfonder var som idé ”ett jävla skit” som den dåvarande finansministern diktade för sig själv i riksdagen. Vinstbegränsningar är också ett jävla skit! Det tycker dock inte svenska folket.

Enligt en opinionsundersökning av SIFO som presenterades i mars i år ansåg bara vara fjärde person att vinsterna i företag i välfärdssektorn inte ska begränsas. Övriga var för någon form av begränsning eller osäkra. Resultatet tyder på att de flesta människor inte förstår hur viktigt det är med vinster eller att de fruktar att utan regleringar kan vinsterna bli hur höga som helst eller tjänsterna hur usla som helst. Men i en marknadsekonomi är det konkurrens som håller vinsterna nere och konsumenternas fria val som håller kvalitén uppe. Kanske har också en del en föreställning om att det är speciellt stötande att skattemedel går till vinst, men då får de också önska sig ett allomfattande vinsttak eftersom staten köper varor och tjänster från i stort sett hela näringslivet.

Bara genom att diskutera en reglering av vinsterna har politikerna skadat utvecklingen av välfärden i Sverige. Flera riskkapitalbolag har redan deklarerat att de inom överskådlig tid inte kommer att investera i välfärdssektorn. Därmed går vi alla miste om investeringar och nytänkande i en sektor som så många är missnöjda med – och det missnöjet gäller inte att det finns privata aktörer utan att kvalitén på tjänsterna är för dålig.

Som ett alternativ till vinstregleringar har det också förts fram en rad förslag om utökad kvalitetskontroll och fler regleringar av kvalitén på tjänsterna inom välfärden. Men också det skulle vara en i grunden tveksam utveckling. Naturligtvis behövs det regler för vad som ska läras ut i skolan och regler för vad som ska levereras när det offentliga upphandlar tjänster. Och visst har det gjorts usla upphandlingar inom välfärdsområdet – men det är inte de privata aktörernas fel utan offentliganställda tjänstemän och politiker som inte skött sina jobb. Men kvalité utvecklas bättre med konsumenternas valfrihet än med en kader av statliga kvalitetskontrollanter. Och är vi missnöjda med hur politikerna sköter sina uppdrag kan vi rösta bort dem!

Alla svenskar vill ha bra pensioner. Hur bra de blir beror på avkastningen i alla de offentliga och privata pensionsfonder som investerar i näringslivet. Höga vinster ger höga pensioner. I stället för att populistiskt exploatera en utbredd motvilja mot vinster borde våra politiker förklara att den enes vinst också kan vara allas vinst.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen