Äganderätten naggas ständigt i kanten

Egen härd är guld värd. Den devisen var broderad på en bonad hemma hos min mormor. För äldre generationer var det en självklarhet att ägande gav trygghet. Den bonde som planterade en egen skog gjorde det i förvissning om att han skulle ha en tryggad ålderdom. Men det var förr. Nu kringgärdas ägandet av regelverk som i ett slag kan förminska värdet av det ägda.

Ekonomisk forskning visar tydligt att en av de främsta förklaringarna till ekonomisk utveckling är att det finns lagstiftning och rättsväsende som skapar tillit i samhället. Och helt central för den tilliten är att man ska kunna vara säker på att skörda frukterna av gjorda investeringar. Trots detta har många regelverk tillåtits inskränka äganderätten – och fler diskuteras.

Många skogsägare har förbjudits att avverka sin planterade skog med hänsyn till artskyddsförordningen. Någon ersättning för detta betalas inte ut eftersom Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets tolkning av lagen är att man inte kan få ersättning för att inte bryta mot en lag. Strandskyddet som gäller 100 meter upp från strandkanten kan hindra sommarstugeägare från att bygga en enkel brygga till roddbåten. Man får inte ens utan särskild strandskyddsdispens från Länsstyrelsen sätta ut utemöblerna utanför hemfridszonen (som enligt Naturvårdsverket i de flesta fall går mellan 20 och 50 meter från huset). Företagare kan tvingas till miljöskyddsåtgärder som gör att företaget går i konkurs. Riksdagsbeslut har nyligen gjort det möjligt för Stockholms stad att införa miljözoner som skulle utestänga en halv miljon bilar från innerstaden. Enligt Transportstyrelsen skulle kostnaden för bilbyten för att undvika att utestängas från innerstan bli ca 11 miljarder kr.

Naturligtvis finns det rimliga allmänintressen som motiverar att enskilda inte tillåts bruka sin egendom hur som helst. Men den genomgående synen i regelverken är att det enskilda ägandet värderas lägre än allmänintresset och att den enskilde lämnas utan ersättning för inskränkningarna i äganderätten. Allra tydligast blir synen på äganderätten på skatteområdet.

I årets förstamajtal höjdes återigen rösterna för att det privata ägandet inte behöver respekteras. Vinstbegränsningar i privata vårdföretag är bara ett krångligt sätt att beröva vårdgivarna deras egendom. En återinförd fastighetsskatt skulle tvinga människor att lämna hem som de byggt upp med beskattade inkomster. Förmögenhetsskatt och arvsskatt kan slå sönder framgångsrika familjeföretag. Många politiker verkar omedvetna om den principiella skillnaden mellan att beskatta å ena sidan inkomster och å andra sidan ägande som grundas på beskattade inkomster.

Lagar och regler i Sverige missgynnar systematiskt det enskilda ägandet och gynnar det kollektiva. Det har setts – och ses – som ett utslag av en politik för ökad jämlikhet. Men den jämlikheten har bara inneburit att det privata ägandet inskränker sig till personligt lösöre för de allra flesta svenskarna. Och då urholkas också respekten för äganderätten.

Det man äger vårdar man har det sagts. Men i Sverige är inte den synen förhärskande. Här bygger lagstiftning och regelverk på oro för att det privata ägandet ska missbrukas till förfång för andra människors intressen. Att statligt eller kommunalt ägande missköts har lagstiftarna inte varit lika oroliga för – vilket skattebetalarna fått betala ett högt pris för.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen