Sjukfrånvaro inte bara sjukdom

klings-krangel-portrait

Det måste vara ett skämt! Det var vad en småföretagare enligt tidningen Östra Småland trodde när han skulle betala sjuklön till en anställd som genomgått en skönhetsoperation. Men det var det inte. Enligt sjuklönelagen har orsaken till sjukfrånvaro ingen betydelse. Efter en karensdag ska arbetsgivaren betala sjuklön till och med den fjortonde dagen. Arbetsgivaren kan kräva läkarintyg efter den sjunde dagen, men läkarintyget behöver inte innehålla uppgifter om diagnos.

Redan när det i början av 1990-talet aviserades att arbetsgivare skulle ta ansvar för de anställdas sjuklönekostnader varnade många just för det som drabbat den småländske småföretagaren. Varför ska företagare betala för att anställda är hemma efter skönhetsoperationer, efter att ha sträckt sig i korpfotbollen eller fått benbrott vid vansinnesåk i svarta pister?  Politikernas svar blev att det var för att avlasta statsfinanserna. Men riktigt så formulerades det inte.

Mot slutet av 1980-talet hade kostnaderna för sjukfrånvaron rakat i höjden och det var uppenbart att något måste göras för att stoppa utvecklingen. År 1991 sänktes ersättningsnivåerna något, men den stora förändringen kom 1992 när arbetsgivarna tvingades betala sjuklön de första 14 sjukskrivningsdagarna. Förändringen motiverades med att om arbetsgivarna hade ett betalningsansvar skulle deras engagemang öka för att få ner sjukfrånvaron. Så skedde också.

I december 1988 var 329 000 personer sjukskrivna i Sverige och vi tillhörde ett av de sjukaste folken i västvärlden. Bara nio år senare hade vi piggat på oss ordentligt och endast 138 200 personer var sjukskrivna. Från att 10 procent av arbetstiden ägnats åt sjukfrånvaron gick vi ner till under 4 procent under den tiden. Inte illa! Men sedan steg sjukfrånvaron åter för sedan falla, åter stiga och sedan falla till dagens sjukfrånvaro på drygt 4 procent.

Naturligtvis beror inte berg- och dalbanan i sjukfrånvaron på att vårt hälsotillstånd varierar så kraftigt över tiden. Förklaringen är i stället att det har varit olika dyrt för den enskilde att vara sjukskriven under olika tidsperioder och att sjukfrånvaron minskar under lågkonjunkturer. När det är personalminskningar på gång ökar motivationen att gå till jobbet…

Den politiska dramaturgin kring sjukförsäkringsfrågor är enkel: stiger kostnaderna måste ansvarstagande politiker strama upp reglerna och lägga ökat ansvar på företag och försäkrade, minskar kostnaderna sker det till priset av att ömmande fall inte får tillräcklig ersättning och då måste ansvarskännande politiker göra regler och ersättningsnivåer generösare. I detta spel kläms arbetsgivarna utan att få något verkligt inflytande på regelverk och på ekonomiska konsekvenser.

Politiker har alltid varit förtjusta i att besluta om reformer och sedan lägga över ansvar för genomförande och finansiering på företag. Arbetsgivarinträdet i sjukförsäkringen har kanske minskat sjukskrivningarna, men även utan det ville företagen hålla nere sjukskrivningarna. Sjukfrånvaro är dyrt att hantera internt, och fler sjukskrivningar leder till högre arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen. Arbetsgivarna ansvar för de 14 första sjukskrivningsdagarna infördes trots hårt motstånd från många företagare. Men det fanns också positiva röster i näringslivet som pekade på förbättrade möjligheter att minska sjukfrånvaron. Men jag tror inte att någon företagare tyckte att det var rimligt att betala för anställdas skönhetsoperationer.

Det är en god tumregel att ansvar ska åtföljas av inflytande, Annars riskerar ansvaret att urholkas. Men arbetsgivarna har inget inflytande över ersättningsnivåer eller ersättningsregler. Om de pressar ner sjukförsäkringskostnaderna sänks i bästa fall arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringssystemet, men då höjs den allmänna löneskatten i motsvarande grad. Det är nästan omöjligt att säga upp medarbetare som man har skyhöga sjuklönekostnader för. Läkare behöver inte i ett sjukintyg till en arbetsgivare ange diagnosen för den som sjukskrivs. Småföretagare drabbas av samma osäkerhet och kostnader som stora företag trots att riskbilden i ett litet företag är helt annorlunda.

Den regering som är angelägen om att få företagarnas uppslutning bakom arbetsgivarinträdet i sjukförsäkringen borde lyssna noga på förslagen till regelförändringar från företagarna.

Dick Kling är regelbunden krönikör på Regelbloggen