Goldplating och inkonsekvens – en livsmedelsföretagares vardag

Patrik Strömer Av Patrik Strömer
28 juni 2016
 

Svenska livsmedel kan nog med fog sägas ha säkerhet som viktigaste egenskap. Det är noggranna kontroller och såväl myndigheter som företag arbetar för att all mat vi äter ska betraktas som just säker. Sedan finns det många lagar, regler, direktiv och branschöverenskommelser som ofta har tillkommit för att skydda konsumenten, men där syftet kanske inte alltid uppfylls.

Ibland blir det bara så underligt och inkonsekvent, som när det gäller svenska myndigheters förhållande till växtskyddsmedlet Stomp SC. Kemikalieinspektionen beslutade redan 2008 att inte ge Stomp förnyat godkännande eftersom medlet anses innebära oacceptabla risker för vattenorganismer. Men fram till nu har odlarna ändå getts dispens att fortsätta använda medlet. Plötsligt försvinner dispensen. I Sverige.

En jämförelse mellan 16 europeiska länder visar att svenska lantbrukare har lägst tillgång till växtskyddsmedel. Danska eller nederländska lökodlare kan fortsätta som förut, men de svenska producenterna får en tydlig konkurrensnackdel. Resultatet blir i praktiken att svenska konsumenter kommer att kunna köpa dansk eller nederländsk lök, så exakt vad för positivt resultat som åstadkommits är svårt att säga. Även odlare av bruna bönor på Öland drabbas av Kemikalieinspektionens beslut, i en tid då intresset för proteinrika växter ökar.

Den här typen av myndighetsbeslut, när svenska regler blir ännu hårdare än konkurrentländernas, kallas för goldplating, vilket kan låta som något fint, men egentligen bara innebär ökade bördor. Och konsumenterna får betala lite mer, eftersom utbudet minskar och de importerade grönsakerna behöver transporteras en längre sträcka.

I fallet med Stomp SC är det avsaknaden av ett gemensamt regelverk inom EU som utgör problemet. Eller rättare sagt: reglerna finns men tillämpas på olika sätt i olika länder. Annat är det med det helsvenska snuset.

Snus är sedan 1971 reglerat som ett livsmedel. För snusets del innebär klassningen som ett livsmedel högt ställda krav på hygien vid tillverkningen, innehållsdeklaration på förpackningen och gränsvärden för potentiellt skadliga ämnen. Inget av detta är generellt ett problem för snustillverkare.

Däremot är snus förbjudet i EU sedan 1992 och när Sverige förhandlade om medlemskap blev lösningen ett permanent undantag i Sverige från snusförbudet.

Snus tillverkas av tobak, vatten, salt och smakämnen. Att tobak är en av ingredienserna gör att snus också kommit att omfattas av EU:s tobaksproduktdirektiv, trots att produkten alltså är förbjuden på den inre marknaden. Visserligen upprepas i direktivet att det är Sveriges ansvar att reglera snus, men ändå kom förslaget att även svenska snusdosor skulle förbjudas att märkas med smak.

Nu är allt snus smaksatt, i varje fall med salt. Men bergamott, lavendel, enbär och rökarom är vanliga tillsatser. Samt sedan 32 år salmiak, eukalyptus, mint och lakrits. En produkt som Göteborgs Rapé har ett originalrecept sedan 1919, och under senare år har särskilda smaker som lingon, lime och hjortron lanserats. Som konsument har det varit enkelt att välja korrekt smak, men hur blir det om smakmärkning förbjuds?

Regeringen valde att undanta snus från smakmärkningsförbudet i den lag som riksdagen beslutade i april 2016. Samtidigt valde regeringen att gå på EU-linjen när det gäller angivande av nikotinhalt. I det fallet var tanken att cigarettpaket inte skulle få informera konsumenten om halten av tjära, kolmonoxid och nikotin. I en rökfri produkt som snus bildas varken tjära eller kolmonoxid, medan nikotinhalten underlättar för den som vill sluta röka med hjälp av snus eller trappa ner på nikotinet. Sådan information blir nu förbjuden att ange på dosan, men tillåten på företagens hemsida.

Dessutom införs nya hälsovarningar. De ska enligt lagen placeras på ”förpackningens två största ytor”, en formulering som tydligt visar att det är de rätblocksformade cigarettpaketen som avses, inte den cylinderformade snusdosan. Stackars Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att ta fram rekommendationer för hur detta skulle gå till. När det visade sig att industriell produktion av snus, och inte minst snusetiketter, har längre omställningstid än tre veckor, så gav myndigheten en övergångstid, eftersom den politiska processen dragit ut så länge att företagen annars inte hunnit ta fram nya förpackningar.

Enligt vår mening är snus är ett omtyckt och relativt billigt njutningsmedel för det hårt arbetande folket och har varit så i sekler i Sverige. Ändå måste det ske en anpassning till ett regelverk som aldrig var avsett för snus, utan handlade om att minska rökning. Som om det vore okänt att rökning inte är nyttigt.

En sista detalj i detta: samtidigt som det blir förbjudet att ange nikotinhalt på snusdosor kommer det att bli obligatoriskt att ange nikotinhalt för e-cigaretter och påfyllnadsdoser till vapingutrustning.

Är det konsekvent? Räddar det liv? Är det rimligt?

Nej, det är helt vanlig vardag för företagare inom livsmedelsbranschen.

 

Fredrik Torehammar, ansvarig för samhällskontakter vid Livsmedelsföretagen

Patrik Strömer, Generalsekreterare Svenska Snustillverkarföreningen

Comments are closed.